1. Silent Shout - The Knife (2006)

Att skapa ett album som är inspirerat av en serie är kanske inte det lättaste, men Sveriges bästa duo lyckas på ett sätt som kommer göra ett avtryck i musikhistorien som knappt skå- dats sen The Velvet Underground & Nico. (Kanske.) Med det skräck- och vardagspräglade seriealbumet Dark Hole som inspiration är det inte svårt att hitta en revolutionerande mörk ljudbild. Den klaustrofobiska känslan hägrar i bägge verken, samtidigt som de skapar ett behov av att fly tillbaka till dem. De är droger.

På och runt det här albumet skapar The Knife sin slutliga form. Toppen på evolutionsstegen. Antydningar till denna asociala stil kunde man se redan då duon skulle få pris för Deep Cuts 2003 och skickade två kvinnor från konstnärsgruppen Unfucked Pussy, iklädda gorilladräkter, att ta emot uppskattningen, i protest mot mansdominansen i musikbranschen. På Silent Shout drev syskonen Dreijer detta till sin spets och skickade, när de tog emot sina sex (!) priser på P3 Guldgalan, endast videor med olika personer i bisarra – snudd på obehagliga – masker och med förvrängda röster. Masker och röster som går igen på många håll i estetiken runt plattan, till exempel i musikvideor och intervjuer. Dessa många detaljer i image och framställning skapar en bild av Silent Shout som extremt genomtänkt på alla nivåer och skivan blir mer än bara ett album: den blir ett fenomen.

Live lät The Knife detta bildspråk vara oerhört framträdande: hela scenshowen utgår från det mystiska på skivan och för in Deep Cuts-låtar i mallen av mörker. Pass This On verkar bli en upprepning av Silent Shout (låten) men växer till något större än dessa två superhits. Även ett spår från debutskivan är med, Kino, och de gör om den till ett ravedoftande technostycke. Som grädde på moset gjorde de även en Silent Shoutad version av sin största hit, Heartbeats, som vida överträffar originalet.

Återigen när det gäller elektronisk musik spelar produktionen en gigantisk roll. För förutom sången är det här en helt elektronisk skiva, och även Karin stämma har fått sin beskärda del av digitalt fixande och trixande. Det är också viktigt att poängtera att det inte bara är mycket som förändrats i produktionen, utan också hur viktig den är för att Silent Shout ska vara så bra som den är. Om efterarbetet inte varit vad det är hade hela känslan av det kolossalt genomtänkta upplösts i intet. I vissa genrer och album – vi tänker specifikt på Spacemen 3s klassiker Playing with Fire från 1989 – är det ofta en gnutta otajt och oekvilibristiskt spelat, och detta gör snarare låtarna bättre. Men musik som The Knifes skulle som sagt falla som ett korthus om den mister sin perfektion.

Syskonen Dreijer har producerat skivan tillsammans, och de verkar fungera i symbios. Som Karin sa angående Fever Ray-projektet (att hon ville skriva melodier och fördjupa sig i låtbyggande medan Coolof (alltså Olofs DJ-alias) ville utforska ljudets värld) – och detta förhållande visar sig till exempel i sådant som sången på skivans titellåt. Medan storasystern (förmodligen) skrev stora delar av låten och melodin stod lillebrodern för att ta framför allt sången minst tre steg längre. Det finns ca. tio stämmor som alla är Karins men som är pitchade upp och ned så att man knappt kan avgöra vad som är original och inte.

Så klart finns det även på Silent Shout en handfull låtar som är värda lite extra uppmärksamhet och lovprisande, men tro inte att det är en homogen skara. De låtar som har det där lilla extra sträcker sig från den hardcoriga Neverland till den stilla sjukhushymnen Still Light. Däremellan finner vi bland annat den låt som skivan är döpt efter (eller är det tvärtom?). Silent Shout studsar igång med ett högtalarskramlande beat, som en väldigt stor boll, vilket fylls på av en onynnbar melodislinga. Kan det ens kallas melodi? Hur som helst finner vi även Forest Families, som på ett briljant sätt kombinerar en taktartsförvrängande struktur med en vacker text om att 1) bo på landet 2) vara utsatt för patriarkatet. En annan fantastisk komposition är From Off To On. Den låter som en sorglig vaggvisa spelad i ett kalt och lite smutsig badrum, med ljud som studsar hit och dit och en uppgiven melankoli som man inte kan låta bli att älska.

Men det är ändå The Captain som tar priset. Egentligen är det konstigt att en låt vars segdragna intro tar upp nästan halva låten kan kvala in bland, uppskattningsvis, ett helt årtiondes topp fem-lista, men så är det bara. Det är de små subtila sakerna, som man tvingas lägga märke till i en så opoppig låt, som gör The Captain. Som när basen kommer in vid 1.08, hi-haten som smyger sig in strax innan treminutersstrecket, bastrumman vid 3.44 eller virveln vid 4.22. Det är just sådana här med makalös precision införda detaljer som gör The Knife till decenniets bästa grupp. Och Silent Shout är helt enkelt nollnolltalets bästa album.

Franska 68-rörelsen tells it like it is (vilket ärligt talat inte har med Silent Shout att göra över huvud taget): ”Sedan 1936 har jag kämpat för löneökningar. Före mig kämpade också min far för löneökningar. Nu har jag en teve, ett kylskåp och en folka. Mitt liv har varit meningslöst. Diskutera inte med ledarna. Eliminera dem”.


Mattias & Robert

2. I Am A Bird Now - Antony and the Johnsons (2005)

Skivan inleds av en inte särskilt originell popballad om döden och dess efterspel. Men misströsta ej. I Am A Bird Nows styrka ligger inte i att vara banbrytande och nyskapande, utan i att kombinera de nya idéerna med klassiskt skickligt låtskrivande. Just Hope There’s Someone kan sägas vara essensen av skivan sammantryckt i 2.26 minuters mästerlig piano- pop som bryskt övergår i ett skalavvikande crescendo. Texten har visat sig handla om förvirring i vad man ska förvänta sig av döden och sista delen av livet.

Om Hope There’s Someone var representativ för skivans musikaliska del är For Today I Am A Boy den låt med mest typisk text. Det är svårt att inte nämna Antony Hegartys sexuella bryderier och delaktighet i New Yorks transscen. Det är ju till och med en penisreferens i bandnamnet. En annan likhet med Hope There’s Someone är att låten börjar som en snäll pianoballad, för att sedan utvecklas in i ett förlösande parti med ett flertal sångspår och till och med lite trummor.


En annan intressant låt på denna magnifika platta är You Are My Sister, detta på grund av samarbetet med Boy George (som i och för sig bara skapat skit, men vi förstår att hans styrka inte ligger i det musikaliska utan i att vara en ikon). Låten handlar (förmodligen) om bandet mellan två människor som gått igenom samma sak – även om de aldrig träffats. Boy George var nämligen en stor förebild för Antony när det begav sig, och man förstår att det i alla fall från beundrarens sida är lätt att känna samhörighet med någon som gått igenom ännu mer som sexuellt avvikande i ett konservativt samhälle. Man förstår även hur glad herr Hegarty måste ha blivit när han skulle få göra denna duett, och det hörs tydligt även om You Are My Sister precis som resten av I Am A Bird Now har en deppig, eller i alla fall vemodig, framtoning.

Lou Reed har länge varit ett fan av Antony & the Johnsons. Inte bara gjorde de två en överväldigande liveversion av Velvet Underground-låten Candy Says (som lär ha fått Lou att gråta), här – på spåret Fistful of Love – är det denna personifierade New York-legends stämma vi hör i introt, och vars åldrande fingrar som smeker den skrikande gitarren. Låten i sig utmärker sig från resten av albumet. Den innehåller en mycket högre nivå av klassisk soul, med tydlig Motown-anstrykning, med framträdande (distad!) gitarr och trummor, och ett sammanhängande blås- och stråkarrangemang som kan ge den mest förhärdade storbandshatare rysningar.

Vår listas ene författare tycker att blott en minut och trettiosju sekunder långa Free at Last är I Am A Bird Nows absoluta höjdpunkt. Vid första anblick är det här kanske inte en låt med sådan potential, men efter några lyssningar inser man storheten i att ha ett album som till stor del handlar om sexuell frihet och dra paralleller till de amerikanska slavarnas frigörelse. Detta görs genom att Julia Yasuda, en japansk könsbytare som under en tid samarbetat med Antony Hegarty, med sin speciella stämma precis som Martin Luther King Jr. citerar den gamla gospeldängan med samma namn som denna låt.

Tina Nordström om hur man bäst avnjuter I Am A Bird Now: ”Toppa med ett toscaflarn”.

Mattias & Robert

3. Fever Ray - Fever Ray (2009)

När Fever Ray mottog priset för årets dans på P3 Guldgalan var Karin Dreijer Andersson såklart inte där personligen. Hon hade skickat en kvinna med alldeles för långa dreads i nacken och en röd burka-aktig utstyrsel istället. Med en ansiktsmask som såg ut som smält hud tog represantanten emot priset, under mystiska stönanden. Det här är väldigt typiskt för Karin. I Fever Ray-projektet har hon tagit mystiken som fanns runt Silent Shout och tagit den i en annan riktning. Hon har gjort något helt nytt vad gäller live-framställning, där Karin själv är sminkad enligt den klassiska bilden av ett spöke, gammeldags lampor som blinkar stillsamt i takt med musiken och en lasershow som skulle få en rejvare att komma. Dessa detaljer gör att även när konserten framförs på en tältscen på en festival får man känslan av att man befinner sig på en mysigt intim klubbspelning. Lasrarna skapar en illusion av ett lite för lågt tak – på ett bra sätt. Även kompbandet är en del av inredningen, med scenkläder och kroppsspråk som hämtade från en paradoxalt lugn mardröm i perfekt samklang med musiken.

Soundet tar på många sätt vid där The Knife slutade (borträknat Tomorrow, In A Year). Det sägs att medan Olof Dreijer ville gå vidare med att utforska ljudrymder och sampla sydamerikansk flora och fauna ville Karin skriva poplåtar. För det är vad det är, om än i en oortodoxt förvrängd version. Låtarna på Fever Ray kan beskrivas som Deep Cuts-låtar genom ett Silent Shout-filter, fast med ett till synes aldrig sinande förråd av spännande influenser. Karin själv har nämnt indierockpionjärerna Pavement och drone-genren som stark inspiration, men man hör även att hon utan vidare petat in en rejäl dos afrikansk folkmusik.

Bakgrunden till Fever Ray var enligt intervjuerna med Karin en lång rad mer eller mindre deprimerande ämnen. Hon har sagt sig vara intresserad av kroppen, och att hon har ett växande intresse för kvinnokroppen och synen på denna. Även på Silent Shout var kvinnosynen ett vanligt tema – en barnafödande maskin som ska befinna sig i bakgrunden. En föga originell iakttagelse, men icke desto mindre ett ständigt aktuellt ämne som inte direkt får en på bättre humör. Hon berättar också om en jobbig tid efter sin andra dotters födelse.

Skivan drar igång med ett uppenbart dronigt sorl. Det är första singeln, If I Had A Heart, vi hör. Den lunkar framåt som ett stort, saktmodigt däggdjur som inte vet exakt vart det ska, men är helt säker på att det är rätt väg. Därefter kommer When I Grow Up, skivans andra singel. En rolig detalj är när Karin sjunger om en boomerang, varpå det kommer ett ljud som är som detta kastvapen skulle vara om det var ett ljud. Töntigt, javisst, men det är uppfriskande att hon mitt i allt mörker gör något så lekfullt och (medvetet eller inte) kitschigt.

Mao Zedong i förnekelsestadiet över Fever Rays storhet: ”Den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint”.


Mattias & Robert

4. The Campfire Headphase - Boards of Canada (2005)

Vår första kontakt med Boards of Canada gick obemärkt förbi, och det är vi garanterat inte ensamma om. I den nästan kultförklarade animerade kortfilmsserien Salad Fingers består det atmosfäriskt kusliga soundtracket uteslutande av ett 38 sekunder långt Boards of Canada-spår vid namn Beware the Friendly Stranger (som återfinns på 2002 års Geogaddi). Låten, om den nu kan kallas låt, består av ett knastrigt bakgrundsljud samt en spöklik melodislinga med bara vaga aningar av taktart, och har utan tvekan bidragit till att ta David Firths suggestiva internetklassiker dit den är idag.

Boards of Canada består av de skotska bröderna Mike Sandison och Marcus Eoin. De lär ha börjat experimentera med musik redan i tioårsåldern, och sex år senare bildade de Boards of Canada. Det skulle dock dröja till 1995 innan de släppte sin första fullängdare, Twoism, men denna räknas inte som debutalbumet. Det gör däremot (1998), ett helt magiskt album som egentligen är deras bästa släpp. Men Boards of Canada har en extremt hög lägstanivå, vilket kan förklaras av deras syn på musikskrivande som något man gör för att leva upp till sin egen bild av perfektion. Många andra artister har ju inte alls denna inställning: till exempel nästan alla rockmusiker lever en inställning som kan illustreras med ett påhittat citat i stil med ”ja, vi har ju fått en hit nu, men det och det och det och det bandet är jävligt mycket bättre så egentligen försöker vi vara som dem”. Boards of Canada har ingen auktoritet på sitt område, såsom Kraftwerk finns inom synthen och The Sonics inom garagerocken. De spelar i en annan division.

Soundet som Boards of Canada förfogar över är som ett nästan oöverskådligt kaleidoskop av kreativitet, originella idéer och blandade influenser. En återkommande del i duons musik är de karaktäristiska beatsen. De ingår mer eller mindre i varje låt på över en minut och kan beskrivas som drum ’n’ bass i slow motion, med en mängd drag från alla denna stils subgenrer, framför allt breakbeat. Den atmosfäriska biten är fruktansvärt komplicerad. Med en hel hög olika ljud som avlöser varandra i raskt tempo blir man aldrig uttråkad. Lite som en sprudlande, idékastande Jean Michel Jarres. Men det är framförallt kombinationen av beatdriven musik och det lugna atmosfäriska som smälter ihop till en deg av njutning. Lägger man till samplingar av olika slag, som talade dialoger och naturljud, så får man fram en hypnotisk kompott på de gudfruktigaste frukterna.

Det som dock skiljer den här skivan från BoCs andra skivor är den flitiga andvändningen av gitarr. Detta alltid så överanvända instrument fungerar här som ett perfekt komplement till deras annars helt elektroniska varumärke.
Det där speciella spåret som man måste ge lite extra uppmärksamhet är Dayvan Cowboy. Introt är förmodligen det mest analoga Boards of Canada producerat, med (en i och för sig ganska effektdränkt) elgitarr och en tamburin som framträdande ljud. På detta sätt byggs låten upp vad som skulle kunna bli ett mäktigt crescendo, men istället bryts det av och en annan gitarr kommer in – väldigt effektfullt men ändå normalt spelad – och låten byggs upp återigen. Helt plötsligt trycken någon in ett trumsoloaktigt beat som passar helt jävla fucking-underbart-herregud-kuken-i-helvete-vad-det-här-är-magiskt bra.

Kung Karl XVI Gustav om de ekonomiska problem han upplevde när han uppfostrade Boards of Canada: ”De äter mycket, det bara är så”.

Mattias & Robert

5. Kärlek är för dom - Thåström (2009)

När Thåströms spelade på Olympen i Lund förra våren, samma dag som Kärlek är för dom släpptes, spelades Suicide i högtalarna innan bandet gick upp på scen. Detta är väldigt talande för den här skivan. Förvisso finns mycket av Skebokvarnsv. 209 med dess gubbtrubadurism kvar i bagaget, men som sagt har Martin Rev och Alan Vegas industriella arv brutit sig in och gör sig ständigt påmint.

Skivan inleds med Kort BIOGRAFI med litet testamente. Kopplingarna går direkt till första spåret på förra skivan, Brev till 10:e våningen, med ett nostalgiskt berättande. Det här är Joakim Thåströms vemodiga bikt, på samma gång en lugn hyllning till ett händelserikt liv som en ensam människas funderingar över krav på prestationer och spänning. Som om han tänker ”det var ju ganska fett, men blir det inte mer än så här?”. Texten har också en nyans av en antingen mogen eller cynisk insikt om att författaren inte är så speciell egentligen – ingen av oss är unika eller vackra snöflingor.

Därpå följer en av Thåströms hittils vackraste låtar. Långtbort heter den och ger oss en fjärrskådande ex-punkare. En ex-punkare som återigen iakttar sin tillvaro från ett utifrånperspektiv som skulle kunna tillhöra en bitter eremit. Det påminner om inställning vi fann i Kort BIOGRAFI med litet testamente, fast mer ”det var ju ganska fett, varför måste det försvinna?”.
De sjunde spåret är Kärlek är för dom, titelspår och första singel. När den släpptes (och kom på åttonde plats på trackslistan) fattade man varthän det barkade. Låten är i sig ganska representativ för albumet, vilket man i och för sig inte visste när singeln släpptes, men det tände starkt lysande förhoppningar. Som sedan infriades. Låten sparkar igång med en monoton basslinga och trummor som känns som om de går i dubbla tempot jämfört med vad som egentligen vore mest naturligt för hur de andra instrumenten går. Sedan följer sången med i samma tempo, speciellt i refrängen, vilket skapar en känsla av åldersbetonad stress. Och Anna Ternheim sjunger med i refrängen. Och ibland annars också. Senare turnerade de två tillsammans.

Skivan avslutas med en oväntad vändning. Thåström gör en cover på både Bob Dylan och Nationalteatern samtidigt, i låten Bara om min älskade väntar. Dylan skrev låten på sextiotalet och kallade den Tomorrow Is A Long Time, och Nationalteatern översatte den. Thåström har tagit samma översättning, men i övrigt gjort om låten rejält. Ljudbilden påminner starkt om det Thåström höll på med tillsammans med Niklas Hellberg (Peace, Love & Pitbulls) och Pelle Ossler under namnet Sällskapet.

Pelle Ossler, ja. Thåströms standardgitarrist sedan ett par år tillbaka, och det är inte konstigt att just Ossler fått den platsen: det som mannen gör är ofta inte mindre än magiskt. Man misstänker gärna att han har mer än ett finger med i spelet när det gäller det övergripande soundet. Man hör att Ossler kanske (läs: absolut!!!) lyssnat en del på Spacemen 3s klassiker Playing With Fire. Och Kärlek är för dom är nästan lika bra.

Robert Aschberg var inte så poetisk i sitt beröm: ”Skitbra, helt enkelt”.

Mattias & Robert

6. Dark Young Hearts - frYars (2009)

När jag från början hörde frYars kunde jag inte smälta hans röst, jag tyckte den lät så pass konstigt att jag lyssnade på honom på skämt. Men sen när allting faller på plats framför dina ögon så förstår du storheten i ett kreativt skapande som hämtar inspiration från allt som någonsin har skapats. För här finns för många influenser för att kunna räkna upp, men framför allt från Talking Heads tidiga skivor märks. Allt är på rätt plats vid rätt tidpunkt, lagom mycket experimentellt, lagom mycket pop. Häri ligger likheterna till David Byrne. En karaktäristisk stämma och klåfingriga låtar som roffar åt sig det bästa av gårdagen men kommer hålla om 20 år. Om han nu blir stor.

Det roliga med frYars är att han fick en hit tillsammmans med Dave Gahan. Inte för att frYars bad om hans hjälp, inte för att frYars gillar Depeche Mode, utan bara för att Dave råkade gå förbi producenten till skivan när han höll på med låten Visitor. DM-sångaren fastnade direkt och ville köra (som i att sjunga i bakgrunden inte att han ville ta en tur runt kvarteret med hiphop pumpande) (detta faktum är fullständigt förbluffande då man kan tänka sig denne persons superego vara en aning stort för att kunna fungera som körare (återigen, bakgrundssång och inget annat)). Visitor råkar desutom vara en magisk låt med sin lätt retroiga stil tillsammans med en fräsch pruduktion och en text om något diffust och oavslutat. Med ett brett spektrum av ljud skapar han en atmösfär av kluvenhet som man inte blir trött på. Men skivans behållning i helhet är att inte finns en låt som är den andra lik. Och det finns inte en kantstött bit av det här äpplet som du vill skära bort.

Redan från början sätter han en framtida standard för sina egna och alla andras arbeten framöver. Jarusalem är ett monster till catchyness i symbios med flera enormt kick-ass-sätter sig-på-hjärnan-melodier som tillsammans skapar ett kollage av fullständig förvirring. Tyvärr slår nästa spår den här låten med hästlängder i fenomenalitet. Det här mönstret följs ända till spår fem då det helt plötsligt blir något annat. Det hade kunnat vara ett nytt album för helt plötsligt hörs gitarr i inledningen och ett driv fångas upp i farten. När man börjar förstå hur det blev såhär blir man lite ambivalent kring vad som är bäst och vad som är sämst. Jag vet fortfarande inte vilket som är min favorit. Men man måste nämna Olive Eyes, The Ides, Of March och Happy. Olive Eyes var frYars första singel och på Dark Young Hearts förekommer en uppfräschning av orginalet. Denna låt är fantastisk med sin lite österländska doft. The Ides har lätt den bästa texten på skivan.
”You should have died that very night,
Good job for you I wasn't born a killer”
Helheten spelar dock enormt stor roll i den här låten. Of March blir ett signum för hur brett albumet är. Och Happy är bara underbar. Såsom allt annat med och av frYars.

Ke$ha kunde inte få nog av frYars: ”DJ, kötta mina högtalare!” (Fri översättning)


Robert

7. Wind in the Wires - Patrick Wolf (2005)

Ja, nu är det alltså tredje gången gillt som Patrick Wolf är med på listan. Jag har antar att jag redan givit en bild av honom, speciellt för den som hört en låt eller två, så nu återstår alltså att förklara varför denna hans andra full- längdare är den bästa. Det är i sanning ingen lätt uppgift.

Som jag redan skrivit om verkar Patrick ha gjort stilbytena till en imagemässig nisch. På senaste skivan var det någon BDSM-aktig, på skivan innan det var det cirkus, eufori och pastellfärger, och Wind in the Wires präglades av en ganska mörk känsla som förde tankarna till film noir och konstfotografi. Personligen tycker jag att detta är det snyggaste av de olika, och Wind in the Wires-singelns omslag är nog Patricks allra mest tilltalande. Och här ligger en styrka som bara uppnås av vissa artister – de som tar på sig enorma ambitioner men lyckas bära upp dem – där estetiken och musiken blir ett och slutar vara ett album med vissa drag av någon viss stil på omslagen (om ens det) för att istället gå upp i ett fenomen. The Knife gjorde det med Silent Shout, The Jesus and Mary Chain gjorde det med Psychocandy och David Bowie gjorde det under Ziggy Stardust-eran, precis som denne unge londontrubadur alltid har gjort. Hur som helst speglas verkligen soundet i detta utseendemässiga frosseri. Musiken är avskalad och mörk, folkaktig och kompromisslös.

Wind in the Wires inleds med en av Patricks absolut starkaste prestationer hittills: The Libertine, som med en omedelbar text och ett discoaktigt (men akustiskt) beat skiljer sig från mycket annat han skapat. Inte genom instrumentering eller ljudbild, utan genom själva låtens uppbyggnad. Väldigt poppigt, men samtidigt inte alls. Vi matas därpå med idel fantastiska spår: pianoballaden Teignmouth som faktiskt är väldigt mycket klassisk pianoballad fast med en märkbar Wolf-signatur; Wind in the Wires som rullar på hypnotiskt med trummor som håller sig till ett stadigt grundkomp, elbas på pumpa åttondelar-uppdrag, gitarr som gör samma sak och paino som bara lägger ackorden på fjärdedelarna; The Railway House skapar en bild av en på samma gång förlorad som framtida apatisk värld; och listan bara pågår. Låtar som Tristan, This Weather och The Ghost Song är värda helhjärtade hyllningar som det helt enkelt inte finns plats för här.

Något som dock måste beröras lite till är den värld jag nämnde att man anar i The Railway House. Det hänger i högsta grad ihop med hela estetiken. Som många andra skivor skapar Wind in the Wires en egen liten värld, men istället för att göra som ambientartister och göra det med ljudet gör Patrick det med förvisso till viss del soundet, men framför allt detta i kombination med texterna, melodierna och utseendet. Texter om en inlåst libertin, förlorad grace och oväder, videor som utspelar sig på karga öar eller övergivna hus och allmänt dystra färger (både bildligt och bokstavligt talat) gör det klart att Patrick Wolf upplever sig instängd i en värld som är fel på så många sätt att man knappt orkar göra motstånd längre.

Jonas Hallberg om Patrick Wolfs litterära talang: ”Shakespeare kan gå och lägga sig – go to bed”.


Mattias

8. Loksins Erum Við Engin - múm (2002)

Hur uttalar man múm egentligen? Därom tvista de lärde. Enligt engelska Wikipedia, som ju bru- kar ha helt okej trovärdighet, ska man uttala det ”mu:m”, eller med engelsk låtsasfonetik ”moom”. Dock finns ingen källa på detta. Saker kompliceras av att bandets hemsida oerhört bestämt med- delar att det uttalas ”miooy- yuujm”. Skojar de? Är de bara dåliga pedagoger? Eller är isländska ett språk för älvor, alver och andra fantasiväsen? Vi kommer nog aldrig få veta.

Hur som helst bildades múm år 1997, samma år som Black Sabbath ÄNTLIGEN återförenades en gång till, av Gunnar Örn Tynes och Örvar Þóreyjarson Smárason. Efter det har de haft en massa olika medlemmar som kommit och gått.

Likheterna med nästa skiva på listan, Takk..., är tydliga, trots att múm och Sigur Rós egentligen rör sig i helt olika genrer. På samma sätt är arvet från Björk uppenbart (även om hon är aningen närmare múm rent musikaliskt). Det är som om det finns en speciellt isländsk ljudbild. En ljudbild som, när man tänker på det, har mycket klara kopplingar till öns klimat och natur. På många sätt är det kargt och ensligt, men samtidigt omfamnas man av Loksins Erum Við Engins eteriska ljudlandskap som av en varm islandskofta. Man inbillar sig nästan att dessa instrumentala miljöer, de isländska exteriörerna och livet på Island hänger ihop i ett slags gejserbadande harmoni, en känsla som reproduceras i videon till Grasi Vaxin Göng (eller Green Grass of Tunnel på den engelska versionen). Vilket förmodligen inte alls stämmer, med tanke på att många islänningar verkar tycka att det där med skatepunk och fantastiskt brutal sälslakt är coola grejor.

Det är ganska svårt att genrebestämma múm. Man hör väldigt lätt spår av triphop och drum ’n’ bass, men i ett övergripande perspektiv är det inte alls i de områdena múm rör sig. Man måste snarare titta på artister som Cocteau Twins och framför allt de gamla krautrockarna i Cluster. Samt så klart Brian Eno, Kraftwerk och Harmonia. Trots att dessa är självklara influenser för alla artister som håller på med elektronisk eller över huvud taget experimentell musik skapar múm en genreblandning vars like aldrig tidigare skådats.

Tyvärr måste man se att múm sedan Loksins Erum Við Engin blivit sämre och sämre. Först kom Summer Make Good, som är ungefär som Loksins Erum Við Engin, men med mer pop och mindre ambient. Denna utveckling fortsatte på nästa skiva, Go Go Smear the Poison Ivy och i och med det senaste alstret, Sing Along To Songs You Don’t Know är förflackningen fullbordad. Brian Eno är helt ute ur spelet och titelspåret Sing Along är en jobbig röra av fåniga popmelodier. Detta förstörde till och med spelningen i Malmö i höstas – men tänk den som fick se múm på Loksins Erum Við Engin-turnén.
Flera gånger omnämnde Bobby Gillespie sjöng en gång om múms sätt att skapa musik: ”You can have it how you want it”.


Mattias & Robert

9. Takk... - Sigur Rós (2005)

Det här är ett band som skiljer sig från alla andra. Om man tittar på LastFMs liknande artister-lista hittar man mest band som är där för att de på olika sätt ingår i fenomenet Sigur Rós: Jónsi & Alex (bandets huvud-sångare med pojkvän), Amiina (som skriver och spelar Sigur Rós’ stråkarrangemang) och Sigur Rós’ samarbete med Hilmar Örn Hilmarsson. Detta trots att bandet egentligen har väldigt uppenbara influenser. Det de sysslar med kan oftast beskrivas som ambient, shoegaze eller något på skalan mellan dessa två. Men det resulterar inte i klassisk dream pop (som ju skulle kunna definieras som blandningen av just ambient och shoegaze), inte heller varken i Brian Enos Music for Airports eller My Bloody Valentines Loveless. Man hör jättestora likheter till dessa två, men samtidigt är det totalt väsenskilt.

Denna isländska kvartett har trots att de bara varit mer allmänt kända i några år, och fortfarande är högst aktiva, uppnått en närmast legendarisk status. Varför är så klart svårt att sätta fingret på, men jag har ett par idéer. Det kan bero på att deras musik, trots att huvudinfluenserna ju är två relativt obskyra genrer, är ganska lättillgänglig – i alla fall sedan Takk.... Ett exempel på detta är att sedan jag gav denna platta till min mor i julklapp lyssnar hon på den nästan varje dag; ett annat är att jag på rak arm inte känner någon som har gett Sigur Rós en chans men inte tycker om dem. Det som jag tror har fått bandet att gå från denna allmäna uppskattning till nivån de är på nu är deras framställning av sig själva. Med en scenshow som får en känsla av enhet tack vare att mycket designats av Jónsis pojkvän och som skulle kunna få ett granitblock att spritta av eufori – gigantiska, färgglada ballonger, konfetti och hela köret, utan att bli fånigt –, verkligt överjordiska klimax och nästan lika överjordiska lugna partier går det inte att uppleva bandet som ett gäng vanliga människor som när som skulle kunna försvinna och glömmas bort. Måhända har även det faktum att Jónsi nästan alltid sjunger på sitt påhittade språk hoppländska (och annars på isländska vilket inte många fler förstår) varit ett steg från vardagligheten och mot den redan nämnda legenden.

Takk... är en skiva som i sanning rör sig från klarhet till klarhet. Vad som än händer står man förbluffad över briljansen med vilken det genomförs. Albumet inleds med eteriska Glósóli, som förutom basdrivet påminner mycket om múms musik. Den avslutas med ett ganska långt och hårt crescendo, som är så bra och förlösande att man önskar att det höll på i många minuter till. Därpå följer bandets i särklass mest framgångsrika låt, Hoppípolla, som bygger på en barnsligt vacker pianomelodi som byggs upp med slött stadiga trummor, vibrafon och ett svulstigt stråkarrangemang. Með Bloðnasir är – i likhet med de två tidigare nämnda låtarna plus ett gäng andra – skivans bästa. De stökiga trummor som för tankarna till Boards of Canadas orgasmiska Dayvan Cowboy följs sedan av malletinstrumentsdrivna Sé Last. Denna kan sägas vara lugnet före stormen inför ömsom atmosfäriskt undersköna ömsom kaotiskt gitarrmalande Saeglópur. Vi får sedan höra berg- och dalbaneartade storverket Milanó, trumdrivna Gong, själslugnande Andvari, Saeglópur-lika Svo Hljótt och till sist ambientkonstverket Heysátan som avrundning på vad som om ett antal år kommer ses som Sigur Rós’ höjdpunkt. En blandning av något allmängiltigt vackert och höjder så tunga att de får en att tro att man kan flyga.

Ian Curtis tyckte bättre om de lugna bitarna: ”Det går fortare, rör sig fortare nu, slingrar sig ur greppet”.

Mattias

10. Coles Corner - Richard Hawley (2005)

Det som väckte mitt intresse för Richard Hawley var framförallt hans historia i 90-tals-indie-gudarna Pulp (förövrigt ett av mina absoluta favoritband), men ack vad jag blev förvånad när jag inte någonstans, inte ens i en enda låt på skivan, skymtade indie i detta excellenta album. Först slår det mig att Hawley har en av de bekvämaste rösterna någonsin, sen slår det mig att musiken är av det mest behagliga jag hört på länge, att texterna är av det mest utsökta slag och att country kan vara bra! För det är fruktansvärt gubbigt, killen närmar ju sig 45 år (han är typ 43 (den magiska åldrarna)), vilket brukar leda till en viss övermognad när det gäller låtsnickeri, och det märks klart och tydligt från första låten. Coles Corner (skivan) inleds med Coles Corner (låten) där det första man hör är ett par perfekt producerade stråkar. Och man fastnar direkt. Men det är svårsmält. Först vill man inte erkänna för sig själv att man lyssnar på gubbmusik, sen så märker man att man återkommer gång på gång till denna låtklase och börjar ifrågasätta sin musiksmak. Du börjar ljuga för dina föräldrar om att du ABSOLUT inte gillar country samtidigt som du smyger in i ditt rum sent på natten och nästan gråter till dessa mäktigt orkestrerade mästerverk. Tillslut så kommer du ut ur garderoben och är tvungen att skämma ut dig inför dina vänner som skrattar åt din musiksmak. Men du bryr dig inte, du har ju Richard Hawley! Så du fortsätter med huvudet högt och hittar en ny sida av dig själv. En sida som håller.

För är det något som den här skivan gör så är det just att den håller. Den håller för regn och rusk, för lera och snusk, för solsken och strand, den håller för en fil. kand. Men som vanligt är man snabb att säga vilka låtar som MÅSTE lyssnas in – vare sig du vill eller inte. Dessa är titelspåret (och motiveringen lyder: med ett perfekt sound lyckas han återskapa en känsla av total insikt om hur livet är runt fyrtio och hur det kommer vara framöver, och man vaggas in i känslan av att det inte är så farligt att åldras), The Ocean (med sitt enastående stråkarrangemang som för en fram och tillbaka som ett vindflöje är det här en av de perfektaste låtarna som har skrivits någonsin!) och…

Det här går inte! Det måste sägas att det inte går att välja några låtar framför de andra, för fantastiskt nog älskar jag varenda jävla låt på den här plattan. Jag vet inte om jag håller på att bli gammal, men jag kan inte annat än älska det otroligt välarbetade, perfekta men inte särskilt orginella soundet. Men som vanligt så kompenserar de gnistrande pärlorna av musik för den bristande pionjärsandan. På samma sätt som man kan bli imponerad av Domkyrkan i Lund utan att vara religiös, kan man bli fångad av storheten i Richard Hawleys hantverk trots att nyskapande vanligtvis är viktigt för en. För min respekt för hans musik och genialitet är på intet sätt mindre än för till exempel Franz Kafkas verk, ska jag vara ärlig så gör Richard Hawley samma sak mycket bättre än Kafka själv (tänker speciellt på Slottet och Den sanningssökande hunden, som absolut är värda att dis-respecta). Richard Hawleys musik kommer för alltid besitta den varmaste delen av mitt hjärta. Coles Corner kommer ligga där tillsammans med Imperiets Synd, The Cures Pornography och mina egna drömmar.

Björn Ranelid tycker att skivan är överskattad: ”Väger inte mer än drömmen i en fjäril”


Robert