skip to main |
skip to sidebar
Ni som har sett Röyksopp live vet att det är ett jävla drag i deras musik. Med gästspel av Fever Ray så lyfter konserten varenda gång när de senare låtarna går igång. Men det är första skivan som gäller när det gäller vision och kvalité. Med en rejäl blandning av genrer och instrument skapar det ett väldigt trolskt tema på skivan. Man får faktiskt en känsla av skog.De som står bakom Röyksopp är norrmännen Torbjørn Brundtland och Svein Berge, gamla skolkamrater som experimenterade med elektronisk utrustning under 90-talet. De blev en del av technoscenen på Tromsö men det är inte förrän de träffades i Bergen efter att de växt upp som Röyksopp kom till. Men man hör ständigt närheten till det biologiska i Röyksopps musik. Trots att allt är gjort av maskiner så blandas detta med naturljud och ett blomstrande ljudlandskap. Vitaliteten i den här skivan är icke att förkasta.En låt som egentligen inte behöver nämnas är Eple. Den här låten är klassisk och kommer antagligen alltid vara det. Med ett språng hoppar man in i en liten hoppborg och blir till barn igen. Detta är ett lyckopiller utan negativa biverkningar (ifall man exkluderar hörselskador då man gärna vill pumpa den på högsta volym). Men vad som alltid kommer fastna i mitt huvud är vocodandet på Remind Me. En perfekt början på en perfekt låt. Med ett rejält tillbakalutat sound får de ändå igång ett driv, vilket märks väldigt tydligt live. Och här spelar produktionen en gigantisk roll (precis som i all annan elektronisk musik) men de för allt att låta naturligt och okrystat och man förstår verkligen varför Röyksopp och The Knife är stora beundrare av varandra då de har den stora styrkan att inte vara forcerade. Det svåra är dock att ta till sig skivan ordentligt, så ge den flera chanser, ofta.Robert Mugabe gillar inte det han hör: "De kan gå och hänga sig".Robert
På den här skivan lever verkligen Jay-Z upp till sin namnes nyskapande (Jam Master Jay) och drar lite till i hiphopens gränser.Det här albumet har en mycket fin och klar produktion, checka in stråkarna på Ruler's Back, och att kombinera storbandsorkestrering med vanliga hiphopbeats är ett litet genidrag. För det svänger riktigt jävla ordentligt. Jay-Z kanske inte är skitbra på att rappa, men det tar absolut inte emot att höra honom. Hans röst är behaglig och man blir väldigt lyhörd när det gäller texterna. Och killen har jävligt cool slang.Det som gör att den här skivan känns äkta är att han inte glömmer bort var han kommer ifrån. Han berättar hur han hade det, hans väg till framgång och hans nuvarande position. Rappare har en tendens till att bli historielösa. Med allt detta så blir hela skivan lite tyngre.Nu kanske du märker att jag inte har så många ord att beskriva hiphop. Tungt, svänger, gung och många andra töntiga uttryck. Men skivan är riktigt bra. Heart of the City är tung. Lyssna.Kommunisterna i Riff-raff har hemligheten till framgång: ”Sälja sig så dyrt som möjligt”.Robert
Jag upptäckte det här bandet i en period då jag kände att jag verkligen behövde lyssna på något som var helt nytt för mig. Jag hade för inte alltför länge sedan upptäckt storheten i Miles Davis’ Kind of Blue och annan liknande jazz, och hade själv tänkt tanken att korsa jazzen med vad som på många sätt är dess motsats: electro. Då kom jag på att jag snappat upp begreppet electrojazz någonstans (självklart var jag inte först med idén) och gjorde en snabb sökning på last.fm. Jag ratade några band innan jag hittade detta norska niomannaband och insåg att det här var det jag hade letat efter.Det var lätt att uppskatta det jag hörde. Öppningsspåret Animal Chin både öser och svänger så det skvätter om det, Going Down (m. fl.) blandar lugnande saxofonslingor med ivriga trummaskiner och Airborne är så fasligt snyggt ihopsnickrad att man storknar. Det är väldigt imponerande att någon lyckats skapa så många kompatibla melodier som skapar ett sådant driv i sju åttondelarstakt.Bart Simpson håller med den här listans ene författare: ”Jag räknar inte med jazz [som USA:s enda egna konstform], för det suger”.
Mattias
Ni som har sett Röyksopp live vet att det är ett jävla drag i deras musik. Med gästspel av Fever Ray så lyfter konserten varenda gång när de senare låtarna går igång. Men det är första skivan som gäller när det gäller vision och kvalité. Med en rejäl blandning av genrer och instrument skapar det ett väldigt trolskt tema på skivan. Man får faktiskt en känsla av skog.
