14. Never, Never, Land - UNKLE (2003)

Barndomsvännerna James La- velle och Tim Goldsworthy bildade detta brittiska trip- hopband 1994. Det sket sig två år senare, för att ett år efter detta återskapas, då med DJ Shadow. De släppte debutalbumet Psyence Fiction – fortfarande idag deras största framgång – där bl. a. Thom Yorke (Radiohead) och Richard Ashcroft (The Verve) medverkade, innan de splittrades igen. Under det nya milleniets första år återförenades de med James Lavelle och Richard File vid spakarna och började spåna på nya grejer. Resultatet presenteras här; pompös trip-hop genom en Primal Screamsk Vanishing Pointgenerator.

Även på det här albumet stöter vi på celebert 90-talsklingande gästnamn. Mest känd är nog The Stone Roses-sångaren Ian Brown, som sjunger på Reign. Även samma bands gamle basist (tillika nuvarande Primal Scream-medlemmen) Mani Mounfield samt Massive Attacks Robert Del Naja har hjälpt till.

Dessa gästarbeten är långt ifrån överraskande med tanke på hur det låter. I grova drag är Never, Never, Land som en blandning av Primal Screams Vanishing Point och Massive Attacks Mezzanine. Detta kanske låter lite nedvärderande, att beskriva förra årtiondets 14:e bästa skiva som en simpel blandning av två äldre plattor. Så är dock inte fallet. Även om likheterna kan verka stora blir skillnaderna väldigt viktiga och tydliga ju mer man lyssnar. Till exempel Panic Attack, där gruppen har samplat Joy Divisions klassiska She’s Lost Control, låter som ingenting annat. Även skivans avslutningslåt, Inside skiljer sig mycket från albumets helhetssound. På den har gruppen även lyckats med konststycket att väva in fyrtaktsbeatet från tidigare nämnda Joy Divisions New Dawn Fades i en tretaktslåt. Med andra ord hör man här tydligt närvaron av DJ Shadows samplingsbaserade produktionsteknik.

Listförfattaren Robert uttalar sig om relationen mellan tretakt och fyrtakt: ”Same shit, different names”.

Mattias & Robert

15. Lycanthropy - Patrick Wolf (2003)

Förmodligen nollnolltalets mest nyskapande popskiva. Denne då 19-årige londonbos debutskiva saknar helt motstycke. Han blandar olika genrer på ett sällan skådat, och än mer sällan väl utfört, sätt. Man skulle kunna sammanfatta det som folktronica, även om det egentligen drar mycket mer åt electro än electronica – folkctro? Eller kanske den vanligare termen electrofolk. Det är hur som helst mycket mer bokstavligt tolkad folktronica än vissa andra som etiketterats med genren: det är fiol (Patrick är skolad konsertviolinist), dragspel, akustisk gitarr, ukulele, kontrabas – folkmusik – som sedan bryts av brutala electrobeats och mörka synthljud.

Först fastnar man för de mest elektroniska och dansanta låtarna, jag tänker framför allt på Bloodbeat och A Boy Like Me. Förvisso underbart förlösande poplåtar, men om sanningen ska fram är de till syvende och sist inte alls skivans starkaste punkter. Det är istället, som brukligt, de mer svåråtkomliga och annorlunda spåren som imponerar mest. Om man ska välja ut en är det nog den tionde låten, Paris, som är bäst. Den är precis så som jag beskrev Patrick Wolfs allmäna electrofolk tidigare. Vissa andra av liknande karaktär håller också en enormt hög nivå, till exempel To the Lighthouse, The Childcatcher samt titelspåret Lycanthropy. Parallellt med dessa ligger långsammare och mer akustiska spår som Pigeon Song, London, Peter Pan, Wolf Song och den storartade slutsymfonin som är Epilogue.

Patrick Wolf är verkligen ensam i sitt slag. Framför allt själva musiken är så nydanande att man trillar av stolen, men även estetiken är annorlunda. Dels verkar han ha en ovanlig inställning till utseende, och byter stil helt och hållet – kläder, hårfärg, allt – mellan varje album, dels verkar det enda han håller fast vid vara något som vanligtvis inte anses vara något eftersträvansvärt: en ohämmad pretentiositet i kombination med smålökig varulvsromantik. Men så klart kommer han undan med det, kanske för att han gör det helt utan att tveka, och hoppar mellan att i ena stunden klä sig som en blandning av 1800-talsproletariat och fantasyprotegé, till att i nästa modella för Burberry som om det vore den enda logiska vägen att gå.

Gunnar Sträng uttalade sig metaforiskt om Lycanthropy: ”Det finns de som urgerar en limitering av bostadsbyggandet. Det ska de ge fan i”.

Mattias

20. A Strangely Isolated Place - Ulrich Schnauss (2003)

Man skulle kunna tro att en sådan här skiva inte riktigt skulle platsa på vår lista. Vi har ju mest en massa pop av olika slag. Vid första anblick passar det inte in. Men efter några lyssningar verkar tanken på att A Strangely Iso- lated Place skulle vara utanför den här listan bisarr. Eller att den skulle vara utanför någonting alls, egentligen. Det här är nämligen en sådan skiva som man alltid vill lyssna på. Man vill ha den till allting: när man är ensam och deppig, när man är ensam och glad, när man har en puttrig förfest, (vete fan om inte vissa låtar går att dansa till också) när man har en mysig efterfest, eller när man är så där glad som man bara är när alla ens orosmoln precis har försvunnit och man lyssnar på en bra platta.

Ulrich Schnauss är en ambient techno-artist från Tyskland och han förvaltar den tyska elektroniska musikens arv väl. Hans väldigt poppiga, lite lätt shoegaziga kreationer för tankarna till Cocteau Twins’ Heaven or Las Vegas, samtidigt som till både Sigur Rós och Boards of Canada. A Strangely Isolated Place kickstartar i slow motion, som en för tidig morgon på en dag man längtat till, med Gone Forever, med ett krispigt beat och sång mixad till perfektion: associationerna går till det tidiga nittiotalets My Bloody Valentine. Här kanske man tänker att det var lite halsstarrigt av Schnauss att välja en omänskligt bra låt som skivans första spår – det verkar som att det kommer tappa – men Ulrich överbevisar sig själv genom att höja kvalitén ännu ett snäpp. Skivans andra spår går igång med ett trumkomp som är kärleksbarnet till garagerock och dark hiphop tillsammans med en simpel men väldigt drivande tremoloförvrängd basgång. On My Own är faktiskt lite för bra för att vara sann.

Varenda fucking spår på den här skivan är faktiskt i princip omöjliga att toppa inom den poppiga electronican så därför blir det överflödigt att hylla vissa låtar. Lyssna istället igenom skivan på repeat i några dagar, det är den verkligen värd.

A Strangely Isolated Place är faktiskt precis vad den heter. Ulrich Schnauss bjuder lyssnaren på en dryg timmes resa i en melankoliskt förlösande värld som passar till alla sinnesstämningar och sammanhang.

Jón Þór Birgisson blev alldeles till sig: ”ITSCHIIAUUU – Yeah.”

Mattias & Robert