skip to main |
skip to sidebar
Här är en jazztjej som sadlat om alltefter åren har gått. Från att spela i riksdagen till att skapa ett deppopsmästerverk är steget långt men Stina gör det naturligt. Visst finns jazzen kvar men desto mer har gitarrpopen tagits in. Parliament Square är en väl- producerad låt i all sin lo-fi, gitarrsoundet är bland det mest perfekta som finns. Samtidigt är det en alltför bra låt för att bara lyssnas på en gång.Som alltid när man pratar eller skriver om Stina Nordenstam så måste man nämna hennes underbart sårbara röst. Jag vet inte hur många gånger någon har prisat hennes nasala stämma, men det skulle kunna göras många flera gånger. Låtarna får en helt annan realitet, man får verkligen en annorlunda syn på låtarna och texterna, och man känner allt så mycket mer. Det är inte mycket som har samma förmåga att framkalla känslan av att man tjuvlyssnar till en gråtande människas tankar. Man kommer så nära musiken att man kan omfamna den. Och det gör man med stor iver.Sveriges Antijudiska Kampförbund analyserar Stinas uppenbart sionistiska skivsläpp: ”Man har opererat på två linjer. Å ena sidan har en stamrenhet bevarats, som står utan motstycke i historien. [...] Å andra sidan har man detacherat vissa element att beblanda sig med andra nationaliteter”.
Robert
De amerikanska systrarna Bianca och Sierra Casady bildade 2003 en duo när de efter att ha vuxit upp långt ifrån varann träffades på ett hotell i Paris. De spelade in detta sitt debutalbum och hade direkt skapat helt nya ljudbilder, med en skum blandning av folk, indiepop och triphop. Och med briljanta, skenbart naiva texter, indicier om ett mer eller mindre hälsosamt syskonförhållande och två helt olika röster gav de sig ut i världen.Kontrasten mellan Biancas röst, som tyvärr ofta men ändå berättigat påpekas vara lite för Björk-aktig, och Sierras operaskolade tillsammans med en till synes aldrig sinande uppfinningsrikedom gör det väldigt svårt att tröttna på varken den här eller någon annan av CocoRosies skivor.Det finns så klart några speciella låtar på skivan som gör den till den oerhört trivsamt mysiga lyssningsupplevelse den är. Framför allt de fyra första spåren – Terrible Angels, By Your Side, Jesus Loves Me och Good Friday.Saparmurat Niyazov är ute och cyklar: ”Låt varje turkmens liv vara lika vackert som våra meloner!”Mattias
The Magnetic Fields har alltid varit ett helt unikt band på många sätt. Stephen Merritt och hans polare har låtit uppskattningsvis 95 % av låtarna handla om kärlek. Och kommit undan med det. De har även gjort det på ett sätt som stundvis nästan verkar plojigt – ett drag vi verkligen inte uppskattar i sådana här sam- manhang egentligen – men det är något mystiskt med atmosfären som gör att man ändå inte kan låta bli att älska det.
Utmärker sig på den här skivan gör speciellt I Thought You Were My Boyfriend, ett helt fantastiskt spår som inte går att inte nynna med i. Med dess fabulösa refräng utgör låten skivans klimax, trots att den befinner sig i mitten. Det som gör den här skivan speciell jämfört med bandets mest kända alster, 69 Love Songs, är att den här plattan är betydligt rikare på stråkinstrument: nästan alla spår har mer eller mindre flagranta cello- och fiolharmonier. Vidare skulle man kunna säga att den här plattan är bland det mest underfundiga sedan Tage Danielsson.
Ian Wachtmeister på ämnet: ”Jag hörde inte, eftersom det var så mycket ord”.
Mattias & Robert
Här är en jazztjej som sadlat om alltefter åren har gått. Från att spela i riksdagen till att skapa ett deppopsmästerverk är steget långt men Stina gör det naturligt. Visst finns jazzen kvar men desto mer har gitarrpopen tagits in. Parliament Square är en väl- producerad låt i all sin lo-fi, gitarrsoundet är bland det mest perfekta som finns. Samtidigt är det en alltför bra låt för att bara lyssnas på en gång.
De amerikanska systrarna Bianca och Sierra Casady bildade 2003 en duo när de efter att ha vuxit upp långt ifrån varann träffades på ett hotell i Paris. De spelade in detta sitt debutalbum och hade direkt skapat helt nya ljudbilder, med en skum blandning av folk, indiepop och triphop. Och med briljanta, skenbart naiva texter, indicier om ett mer eller mindre hälsosamt syskonförhållande och två helt olika röster gav de sig ut i världen.
The Magnetic Fields har alltid varit ett helt unikt band på många sätt. Stephen Merritt och hans polare har låtit uppskattningsvis 95 % av låtarna handla om kärlek. Och kommit undan med det. De har även gjort det på ett sätt som stundvis nästan verkar plojigt – ett drag vi verkligen inte uppskattar i sådana här sam- manhang egentligen – men det är något mystiskt med atmosfären som gör att man ändå inte kan låta bli att älska det.