16. Ghosts I-IV - Nine Inch Nails (2008)

Nine Inch Nails har hållit igång jävligt länge. Deras kritiker-hyllade debut kom 1989, men då var de långa vägar från ett sound som jag skulle kunna uppskatta. Med alldeles för dåliga och patetiska texter. Trent Reznor (världens töntigaste namn?) självdistans hade mått bra av lite reducering. Men senare börja han krypa mot ett mer listinriktat sound tills allt kulminerade i megasinglarna Closer och Hurt. Men sedan gjorde han en av historiens största musikaliska kovändningar. Han spelade in ett experimentalt ambientalbum som släpptes utan skivbolag och fanns att ladda ner gratis på NIИs hemsida, året efter Radioheads släpptes digtalt. Dessa album har jämförts en hel del vilket är väldigt oförtjänt. Medan In RainbowsIn Rainbows inte var jättebra, var Ghosts I-IV just det.

Att få in så här många stilar är kanske inte så svårt när albumet innehåller endast improvisationer, men när man sedan gör ett ordentligt och sjukt bra album av det så börjar det bli otroligt. Med sina 36 låtar så blir det precis perfekt att lyssna igenom när man inte har något annat att göra. Sedan märker man att man skippar saker som måste göras, bara för att lyssna på det här albumet. Du kommer aldrig ihåg vilken låt som är vilken (förutom första spåret som man sätter på först, sedan blandar man spåren så att man aldrig vet vad som kommer), och man hoppas på den bästa genreröran som alltid verkar infinna sig. För samtidigt som det är ambient så är det även industrial, blues, techno, rock, pop, etno eller bara dark ambient. Dark ambient är ett bra ord för att slippa förvirra sig i dimman av stilar.

Men vad är det som gör det bra? Som vanligt är det svårt att sätta fingret på. Är det den svindlande tanken på att allt är perfekt in i minsta detalj? Eller är det Trent som blivit vuxen och för jävla bra? Antagligen både och.

Det är skönt när en människa växer ifrån rader som: ”I hurt myself today, to see if I’d still feel”

Robert

43. Noble Beast - Andrew Bird (2008)

Andrew Bird – mannen, myten, fågeln – fortsatte med Noble Beast sin imponerande singer songwriter-karriär, och lyckas flytta sig precis lagom långt ifrån sina tidigare skivor. Många artister bestämmer sig för att börja på helt ny kula och tror att ingen ska jämföra med deras tidigare alster, och släpper en hög skit som ingen gillar. Andra rullar i samma gamla hjulspår – ”varför ändra på ett framgångsrikt koncept?”. Sedan finns det de som ligger på en annan nivå. Som testar nya grejer utan att desperat försöka ta avstånd från allt annat, och det känns så okrystat när Andrew Bird testar att blanda in tydliga sydamerikanska influenser och bli mycket mindre poppig.

Det finns även några riktigt starka enskilda spår på skivan, till exempel Anonanimal. Jag kan inte låta bli att citera vad Sydsvenskans Håkan Engström skrev efter Birds spelning på Lille Vega (som jag var på) i Köpenhamn i maj 2009: ”Han kan [...] kliva in och ut ur groovet som om låten hade svängdörrar”. Även Not a Robot, but a Ghost, Nomenclature, Effigy och skivans mest klassiskt birdska, Oh No, gör Noble Beast till en njutningsfylld upplevelse, speciellt i skivans helhet.

Charles Baudelaire var inte sen att kommentera Noble Beast: ”Solen stekte detta ruttnande djur för att upplöst och hundrafalt kunna ge åter till moder Natur vad hon hopfört till en gestalt”.

Mattias

45. För sent för Edelweiss - Håkan Hellström (2008)

Kvällen innan jag fyllde 18 i våras hade jag bestämt mig för att på något sätt köra upp en bag om att det var ”sista kvällen som barn”, släckte lamporna, lade mig helt pretentiöst ned på mitt pojk- rumsgolv och lyssnade på lite musik som jag ansåg sammanfatta min barndom – eller i alla fall den delen av barndomen jag vill komma ihåg. Först satte jag på en av mina absoluta favoritskivor, men det kändes inte riktigt rätt. Så efter att ha kvävt den indiestolthet jag tror att jag har smällde jag på Tro och tvivel, första spåret på denna Håkan Hellströms senaste skiva, och helt plötsligt upptäckte jag det där som jag väntat mig. En okreddig men ack så underbart vemodig känsla spred sig genom min kropp och tänkte att ”nu är jag klar med den här delen”.

Det jag försöker säga med det här är kanske inte att skivan i sig är fulländad, och kanske finns det skivor som inte kom med på den här listan som till och med är bättre, men att inte inkludera den här ofta magiska plattan vore att ljuga för mig själv.

Oscar Wilde hörde skivan: ”Enda sättet att övervinna en frestelse är att ge efter för den”.

Mattias

46. Chunk of Change - Passion Pit (2008)

Jag vet inte hur många band det finns som låter exakt som Passion Pit gör, och flertalet av dessa gör det säkert bättre. Nu när deras fullängdare har kommit ut är det många som hyllar dem. Men skivan är skräp i jämförelse med deras magnifika EP. Det är bara en låt från EP som kom med på skivan, Sleepyhead, men den är absolut inte den bästa på EP:n.

Den låt som sticker ut mest och som jag tror är kulmen på hela indietronicans epok är I’ve Got Your Number som har allt en perfekt poplåt ska ha. Beatet har ett ljud i slutet av varje runda som är episkt. Har du dåliga hörlurar så får du ont i öronen, det ligger så pass högt i diskanten att det blir jobbigt att lyssna, men med de rätta kalibrerna på hörlurarna gör att du kan uppskatta varja del av låten som fantastisk. Refrängen är i samma klass som David Bowies Life on Mars?, det vill säga överjordisk.

Så vill du ha bra skit, skippa Manners och satsa på detta poplåtsknippe istället. Du kommer tacka mig. Och du kommer tacka din credstatus, det är mycket häftigare att lyssna på EP:s istället för album. Så vill du vara cool, gör som jag säger.

Eller gör som Ulf Lundell: ”Jag köpte mig ett par stövlar med broderade skaft. De finaste och tuffaste som jag någonsin haft.”

Robert