11. A Place to Bury Strangers - A Place to Bury Strangers (2007)

De har fått epitetet “the loudest band in New York”. De är bandet som drar shoegazeprinciperna till sin spets, och på vägen dit trycker de in en rejäl dos industrirock. Resultatet är mer eller mindre överväldigande, och det här visar sig vara en skiva som står ut under decenniet. Den tar ett steg bort från det slickt krispiga soundet som varit lite för vanligt de senaste tio åren. Detta beror antingen på en väldigt skicklig produktion, eller frånvaron därav. Oavsett vilket får man ofta känslan av att det är ett livealbum – en känsla som den groteska mängden reverb bara förstärker.

Missing You är skivans första och bästa spår. Den har en gitarrslinga med rötter i urgoth, oljud från tidiga The Jesus and Mary Chain och ett trumkomp som skulle ge vilken elitidrottare som helst träningsvärk i högerbenet. Den näst bästa låten, To Fix the Gash in Your Head, har dock ett ännu svårare trumkomp. Turligt nog för Jay Space spelas det av en trummaskin, vilket är ett väldigt intressant grepp; att i denna genre köra med trummor som snarare påminner om New Orders Blue Monday än Bobby Gillespies nihilistiska bankande på JAMC-klassikern Never Understand. Det här spåret skiljer sig även på andra sätt från resten av detta debutalbum, genom att ha mycket högre nivå av industriljud. Låten är fylld av olika ljud som låter som om någon försöker skära i stål med en rostig vinkelslip samtidigt som personen stryper en katt samt lär sig spela fiol. Eller som om någon korsat Ryoji Ikeda med Throbbing Gristle.

Ett konstigt faktum är att A Place to Bury Strangers vid upprepade tillfällen har agerat förband åt hipster-psych-popbandet MGMT. Ännu konstigare är att den här listans ene författare var där i Köpenhamn som sällskap åt en kompis, men skulle inte gå på konserten. Er berättare började dock i ett översocialt ögonblick prata med en främling som visade sig vara A Place to Bury Strangers frontman, Oliver Ackermann, en trevlig man som fixade in yours truly plus övrigt sällskap på gästlistan. Sensmoralen är att man ska hänga med på saker, och alltid prata med obekanta män, även om de spelar i dekadenta rockband.

Franz Kafka har också sett A Place to Bury Strangers live: ”Han satt och skrevade vitt med benen och smällde med tåspetsarna i golvet”.

Mattias & Robert

13. Armchair Apocrypha - Andrew Bird (2007)

Okej, tredje gången gillt som jag säger det. Det här är den artistiska höjdpunkten. I Andrew Birds fall nästan ännu tydligare än med CocoRosie och Blonde Redhead, och då är ändå två av mannens andra skivor med på listan. Det här är helt enkelt ett album som innehåller en hel massa bra låtar.

I ordning: skivan börjar med Fiery Crash, en bra men något ordinär poprocklåt, som följs av Imitosis, en nyinspelning av I från Weather Systems från 2003. På den följer en låt med en av världens mest catchy refränger: Plasticities. Den är en konstig blandning av Birds patenterade fiolsamplingar i hypnotiska verser, och en väldigt markerad och poppig refräng med distad gitarr och allt. Hur som helst kommer efter ännu en småtråkig poprocklåt Andrew Birds magnum opus, tillika titelspåret för skivan: Armchairs. En sju minuter lång låt som nästan omärkligt (eftersom det är så sanslöst välskrivet) växlar mellan akustisk gitarr på gränsen till tystnad och förlösande partier av pianohamrande, monoton fiol, cymbalskrammel och både ton- och decibellmässigt hög sång, som plötsligt upplöses i intet för att sedan långsamt bygga upp ett nytt crescendo. Efter detta kommer ännu en förlösade gitarrlåt, Darkmatter, som karaktäriseras av ett berg- och dalbaneartat bytande av styrka. Vi går vidare, förbi Simple X, som utmärker sig från allt annat Bird har presterat, med orgeldriv och ett stökigt beat, och The Supine, en minutlång lekstuga för fiolharmoniska utsvävningar, innan vi stöter på Scythian Empires. Denna bygger på ett klassiskt folkmusikaliskt plockkomp på gitarren som minner om Bob Dylan och Simon & Garfunkel, tillsammans med pizzicatofioler och pumpande elbas. Därefter rör vi oss vidare till Armchair Apocryphas näst bästa spår: Spare-Ohs, vars största styrka banalt nog ligger i hur oerhört snyggt det är i refrängen med kombinationen av en väldigt fin melodi och en tydlig andrastämma som tillsammans skapar väldigt tillfredsställande harmonier. Skivan avslutas med Yawny at the Apocalypse, som i princip är en ambientlåt baserad på vad som låter som en rad olika stråkinstrument – det är lite svårt att avgöra.

På det stora hela är det en oerhört genomtänkt med originellt akademiska texter och väldigt hög nivå på själva kompositionerna. En hel massa finurliga finesser, ordlekar och musikaliska skojerier står också att finna för den som orkar leta. Armchair Apocrypha var den enda rimliga fortsättningen om man utgår från Andrew Bird’s Bowl of Fire och de tidigare soloskivorna, en svårslagen topp, men även om 2009 års Noble Beast var en bra bit ifrån denna nivå kan man inte riktigt utesluta att det om något år kommer en skiva som brädar även detta mästerverk. Sådan är Andrew Birds natur.

Miles Davis blev förargad över Andrew Birds framgångar: ”Jag har förändrat musiken fyra eller fem gånger. Vad har du gjort för betydelsefullt, annat än att vara vit?”

Mattias

19. 23 - Blonde Redhead (2007)

Jo, jag säger det igen. Redan. Det är här Blonde Redhead har hamnat rätt. På det sjunde albumet lyckades de med det alltför sällsynt, ändock så vitala för en hållbar skiva: att se till att de lite svagare spåren (som är oundvikliga, även om vilka som är svaga så klart varierar be- roende på vem man frågar) inte blir en jobbig distraktion som gör att man inte vill lyssna på skivan, utan att de istället känns självklara i helheten. Detta utan att misslyckas med de enskilt grymma låtarna som också är oumbärliga när det gäller skapandet av en bra popskiva.

Man sätter igång titelspåret, 23, och slungas mot väggen av tydligt My Bloody Valentine-influerat shoegazande, och trots att varken den här skivan eller bandet i stort vanligtvis håller på med sådant funkar det så jävla bra.

Det fortsätter sedan med Dr. Strangeluv. När jag hörde skivan första gången och hade gillat 23 måste jag erkänna att jag först tänkte ”fan, det var inte så bra som det först verkade, det här är poppigt på fel sett”, men efter ett några lyssningar började jag inse storheten i låten. Jag satt på ett tåg och lyssnade i hörlurar och fick en väldigt speciell känsla, som jag inte hade haft sedan jag upptäckte Patrick Wolfs Augustine: man lyssnar på högsta volym och inser hur bra något är på en annan nivå än man tidigare gjort, och upplever att man bara måste höja volymen – trots att det redan är så högt att det skär lite i öronen i diskanten.

Efter dessa fantastiska 4.47 minuter popmagi kommer ett gäng låtar som nästan är lika breathtaking. Det är så oerhört välskrivet och –producerat; ta bara den deppigt triphopinfluerade SW som helt plötsligt bryter av med ett tretton takter långt gladpoppigt parti, med ett ganska pampigt blåsarrangemang.

Sedan har vi Publisher. En av världens bästa låtar, med en så drivande och catchy refräng att man studsar fram trots att låten egentligen har ett rejält mörkt sound.

Vini Reilly gillar inte att det nästan bara är en tjej som sjunger: ”Det fanns en pojke, jag kände honom nästan”.

Mattias

21. The Adventures of Ghosthorse and Stillborn - CocoRosie (2007)

Nu säger jag något som jag garanterat kommer säga om ett par album högre upp på listan också, men CocoRosie har hittat sig själva. Le Maison de mon Rêve var en gnutta enformig: samma, förvisso ganska briljanta, kort spelades hela tiden, och Noah’s Ark hade ungefär samma problem och hade dessutom bara små förändringar i soundet från debutskivan. Dessutom hade Noah’s Ark helt enkelt en sämre samling låtar.

Så här i efterhand kan man dock se den skivan som en mellanlandning på väg till detta fantastiska album. Vi finner på The Adventures of Ghosthorse and Stillborn ett helt gäng magnifika låtar – på det individuella planet alltså. Den som framträder mest är Werewolf, som i sig själv faktiskt har gått över gränsen från folkpop till triphop, även om den i ljuset av skivans och diskografins helhet fortfarande har ett tydligt skimmer av naivistisk ”new weird America”-folkmusiksaktig indiepop. (Vad är förresten grejen med att två av mina favoritartister håller på med en framtoning som hämtad från en varg-som-ylar-mot-månentröja? Varför kommer de undan med ockultflörtande tönterier?)

Hur som helst är nästan alla låtar riktigt bra. Vissa är helt enkelt feta popkonstverk, sådana låtar som man får lust att smälla på utan något sammanhang och bara lyssna på en gång: Rainbowarriors, Promise, Animals, Raphael och så klart Werewolf. Resten av låtarna är kanske inte lika starka i sin ensamhet, men skivan hade inte funkat utan dem. Hypnotiska Bloody Twins och spoken word-minnande Girl and the Geese är oumbärliga för skivan ur en konstnärlig synpunkt.

På det stora hela är CocoRosie en ypperlig duo som gör något helt unikt. Att göra något som Japan, där systrarna Casady blandar pop, folk, reggae, ambient, lo-fi, dub och opera under samma fem minuter, är otroligt modigt och samtidigt lagom lättlyssnat (vilket en del nyskapande musik ju misslyckas med).

Alan Vega gillar inte friheten man ger dagens ungdom: ”Amerika, Amerika, det dödar sina ungdomar”.

Mattias

25. The Magic Position - Patrick Wolf (2007)

Den här skivan förändrade mitt liv. Det var i början av gymnasiet och jag ändrade gradvis allt från musiksmak till klädstil. Jag ville se ut som Patrick Wolf, jag ville bara lyssna på Patrick Wolf, jag ville ligga med Patrick Wolf. Jag ville VARA Patrick Wolf.

Nu för tiden har besattheten lagt sig, men jag kan fortfarande inte tröttna på mannens musik (förutom 2009 års The Bachelor – nollnolltalets största besvikelse). Jag vet inte hur mycket det är nostalgi och sentimentalitet, eller att skivan faktiskt är så bra, men den här skivan har så många bra låtar att man knappt tror det.

Overture, skivans första spår, med stråkarrangemang som man inte tidigare sett hos Patrick. Helt ny instrumentering över huvud taget, men samtidigt är det så jävla säkert. Lägg därtill fantastisk text och melodi och succén (i min värld) är ett faktum.

Bluebells där Patrick återigen testar nya kombinationer av instrument och ljud. Ukulele, piano i låga register, electro, harpa och new wave-aktiga trummor kanske låter spretigt, men herr Wolf får det helt enkelt att funka. Och som vanligt, underbara popmelodier.

Magpie, en låt som bryter av den annars väldigt tjockt producerade ljudbilden, består av bara piano, ett par fiolspår och sång. Det är en enkel men oerhört vacker text, och Patrick ackompanjeras av Marianne Faithfulls speciella röst.

Augustine, fortfarande den låt i världen jag lyssnat på flest gånger. Popmusik gör sig helt enkelt bäst i tretakt.

The Stars, också den helt unik. Låten bärs upp av ett synthigt klock- eller xylofonljud eller liknande tillsammans med ganska hårda electrobeats. Samt så klart fioler och utsökt text och melodi.

En anonym man bekände färg: ”Det som gäller är att ersätta parlamentet med ett ödleterrarium”.

Mattias

32. The Good, The Bad & The Queen - The Good, The Bad & The Queen (2007)

Den här brittiska supergruppen, bestående av The Clash-basisten Paul Simonon, Blur-sångaren Damon Albarn (som även dyker upp högre på listan), The Verve-gitarristen Simon Tong samt afrobeatens grundare Tony Allen, gör ett imponerande jobb bara genom att inte göra oss besvikna. Man hade ju kunnat befara att till exempel Paul inte direkt är på topp nu för tiden – avdankad om man så vill.

Det här albumets hyperurbana londonkänsla märks tydligt och man förflyttas till ett blasé England på samma sätt som man hamnar i den ofta bortglömda göteborgska misären när man slår på Broder Daniel, eller i ett extacyskimrigt Manchester när man blastar Happy Mondays.

Bandet gör även ett superbt jobb med att blanda många olika genrer, och man inser att det faktiskt finns en anledning till att de blev kända från början; de har, trots all centralstimulantia, något mellan öronen. Något annat som gör sig tydligt är bandmedlemmarnas olika referensramar och relationer till musik, och att de lyckas väva samman allt det här till ett härligt lapptäcke av englandsanda.

Gamle Clash-fanet tillika britpop-hataren Friedrich Nietzsche konfunderas av albumet: ”Det är lättare att förlåta en fiende än en vän”.

Mattias & Robert