7. Wind in the Wires - Patrick Wolf (2005)

Ja, nu är det alltså tredje gången gillt som Patrick Wolf är med på listan. Jag har antar att jag redan givit en bild av honom, speciellt för den som hört en låt eller två, så nu återstår alltså att förklara varför denna hans andra full- längdare är den bästa. Det är i sanning ingen lätt uppgift.

Som jag redan skrivit om verkar Patrick ha gjort stilbytena till en imagemässig nisch. På senaste skivan var det någon BDSM-aktig, på skivan innan det var det cirkus, eufori och pastellfärger, och Wind in the Wires präglades av en ganska mörk känsla som förde tankarna till film noir och konstfotografi. Personligen tycker jag att detta är det snyggaste av de olika, och Wind in the Wires-singelns omslag är nog Patricks allra mest tilltalande. Och här ligger en styrka som bara uppnås av vissa artister – de som tar på sig enorma ambitioner men lyckas bära upp dem – där estetiken och musiken blir ett och slutar vara ett album med vissa drag av någon viss stil på omslagen (om ens det) för att istället gå upp i ett fenomen. The Knife gjorde det med Silent Shout, The Jesus and Mary Chain gjorde det med Psychocandy och David Bowie gjorde det under Ziggy Stardust-eran, precis som denne unge londontrubadur alltid har gjort. Hur som helst speglas verkligen soundet i detta utseendemässiga frosseri. Musiken är avskalad och mörk, folkaktig och kompromisslös.

Wind in the Wires inleds med en av Patricks absolut starkaste prestationer hittills: The Libertine, som med en omedelbar text och ett discoaktigt (men akustiskt) beat skiljer sig från mycket annat han skapat. Inte genom instrumentering eller ljudbild, utan genom själva låtens uppbyggnad. Väldigt poppigt, men samtidigt inte alls. Vi matas därpå med idel fantastiska spår: pianoballaden Teignmouth som faktiskt är väldigt mycket klassisk pianoballad fast med en märkbar Wolf-signatur; Wind in the Wires som rullar på hypnotiskt med trummor som håller sig till ett stadigt grundkomp, elbas på pumpa åttondelar-uppdrag, gitarr som gör samma sak och paino som bara lägger ackorden på fjärdedelarna; The Railway House skapar en bild av en på samma gång förlorad som framtida apatisk värld; och listan bara pågår. Låtar som Tristan, This Weather och The Ghost Song är värda helhjärtade hyllningar som det helt enkelt inte finns plats för här.

Något som dock måste beröras lite till är den värld jag nämnde att man anar i The Railway House. Det hänger i högsta grad ihop med hela estetiken. Som många andra skivor skapar Wind in the Wires en egen liten värld, men istället för att göra som ambientartister och göra det med ljudet gör Patrick det med förvisso till viss del soundet, men framför allt detta i kombination med texterna, melodierna och utseendet. Texter om en inlåst libertin, förlorad grace och oväder, videor som utspelar sig på karga öar eller övergivna hus och allmänt dystra färger (både bildligt och bokstavligt talat) gör det klart att Patrick Wolf upplever sig instängd i en värld som är fel på så många sätt att man knappt orkar göra motstånd längre.

Jonas Hallberg om Patrick Wolfs litterära talang: ”Shakespeare kan gå och lägga sig – go to bed”.


Mattias

15. Lycanthropy - Patrick Wolf (2003)

Förmodligen nollnolltalets mest nyskapande popskiva. Denne då 19-årige londonbos debutskiva saknar helt motstycke. Han blandar olika genrer på ett sällan skådat, och än mer sällan väl utfört, sätt. Man skulle kunna sammanfatta det som folktronica, även om det egentligen drar mycket mer åt electro än electronica – folkctro? Eller kanske den vanligare termen electrofolk. Det är hur som helst mycket mer bokstavligt tolkad folktronica än vissa andra som etiketterats med genren: det är fiol (Patrick är skolad konsertviolinist), dragspel, akustisk gitarr, ukulele, kontrabas – folkmusik – som sedan bryts av brutala electrobeats och mörka synthljud.

Först fastnar man för de mest elektroniska och dansanta låtarna, jag tänker framför allt på Bloodbeat och A Boy Like Me. Förvisso underbart förlösande poplåtar, men om sanningen ska fram är de till syvende och sist inte alls skivans starkaste punkter. Det är istället, som brukligt, de mer svåråtkomliga och annorlunda spåren som imponerar mest. Om man ska välja ut en är det nog den tionde låten, Paris, som är bäst. Den är precis så som jag beskrev Patrick Wolfs allmäna electrofolk tidigare. Vissa andra av liknande karaktär håller också en enormt hög nivå, till exempel To the Lighthouse, The Childcatcher samt titelspåret Lycanthropy. Parallellt med dessa ligger långsammare och mer akustiska spår som Pigeon Song, London, Peter Pan, Wolf Song och den storartade slutsymfonin som är Epilogue.

Patrick Wolf är verkligen ensam i sitt slag. Framför allt själva musiken är så nydanande att man trillar av stolen, men även estetiken är annorlunda. Dels verkar han ha en ovanlig inställning till utseende, och byter stil helt och hållet – kläder, hårfärg, allt – mellan varje album, dels verkar det enda han håller fast vid vara något som vanligtvis inte anses vara något eftersträvansvärt: en ohämmad pretentiositet i kombination med smålökig varulvsromantik. Men så klart kommer han undan med det, kanske för att han gör det helt utan att tveka, och hoppar mellan att i ena stunden klä sig som en blandning av 1800-talsproletariat och fantasyprotegé, till att i nästa modella för Burberry som om det vore den enda logiska vägen att gå.

Gunnar Sträng uttalade sig metaforiskt om Lycanthropy: ”Det finns de som urgerar en limitering av bostadsbyggandet. Det ska de ge fan i”.

Mattias

25. The Magic Position - Patrick Wolf (2007)

Den här skivan förändrade mitt liv. Det var i början av gymnasiet och jag ändrade gradvis allt från musiksmak till klädstil. Jag ville se ut som Patrick Wolf, jag ville bara lyssna på Patrick Wolf, jag ville ligga med Patrick Wolf. Jag ville VARA Patrick Wolf.

Nu för tiden har besattheten lagt sig, men jag kan fortfarande inte tröttna på mannens musik (förutom 2009 års The Bachelor – nollnolltalets största besvikelse). Jag vet inte hur mycket det är nostalgi och sentimentalitet, eller att skivan faktiskt är så bra, men den här skivan har så många bra låtar att man knappt tror det.

Overture, skivans första spår, med stråkarrangemang som man inte tidigare sett hos Patrick. Helt ny instrumentering över huvud taget, men samtidigt är det så jävla säkert. Lägg därtill fantastisk text och melodi och succén (i min värld) är ett faktum.

Bluebells där Patrick återigen testar nya kombinationer av instrument och ljud. Ukulele, piano i låga register, electro, harpa och new wave-aktiga trummor kanske låter spretigt, men herr Wolf får det helt enkelt att funka. Och som vanligt, underbara popmelodier.

Magpie, en låt som bryter av den annars väldigt tjockt producerade ljudbilden, består av bara piano, ett par fiolspår och sång. Det är en enkel men oerhört vacker text, och Patrick ackompanjeras av Marianne Faithfulls speciella röst.

Augustine, fortfarande den låt i världen jag lyssnat på flest gånger. Popmusik gör sig helt enkelt bäst i tretakt.

The Stars, också den helt unik. Låten bärs upp av ett synthigt klock- eller xylofonljud eller liknande tillsammans med ganska hårda electrobeats. Samt så klart fioler och utsökt text och melodi.

En anonym man bekände färg: ”Det som gäller är att ersätta parlamentet med ett ödleterrarium”.

Mattias