Jo, jag säger det igen. Redan. Det är här Blonde Redhead har hamnat rätt. På det sjunde albumet lyckades de med det alltför sällsynt, ändock så vitala för en hållbar skiva: att se till att de lite svagare spåren (som är oundvikliga, även om vilka som är svaga så klart varierar be- roende på vem man frågar) inte blir en jobbig distraktion som gör att man inte vill lyssna på skivan, utan att de istället känns självklara i helheten. Detta utan att misslyckas med de enskilt grymma låtarna som också är oumbärliga när det gäller skapandet av en bra popskiva.Man sätter igång titelspåret, 23, och slungas mot väggen av tydligt My Bloody Valentine-influerat shoegazande, och trots att varken den här skivan eller bandet i stort vanligtvis håller på med sådant funkar det så jävla bra.
Det fortsätter sedan med Dr. Strangeluv. När jag hörde skivan första gången och hade gillat 23 måste jag erkänna att jag först tänkte ”fan, det var inte så bra som det först verkade, det här är poppigt på fel sett”, men efter ett några lyssningar började jag inse storheten i låten. Jag satt på ett tåg och lyssnade i hörlurar och fick en väldigt speciell känsla, som jag inte hade haft sedan jag upptäckte Patrick Wolfs Augustine: man lyssnar på högsta volym och inser hur bra något är på en annan nivå än man tidigare gjort, och upplever att man bara måste höja volymen – trots att det redan är så högt att det skär lite i öronen i diskanten.
Efter dessa fantastiska 4.47 minuter popmagi kommer ett gäng låtar som nästan är lika breathtaking. Det är så oerhört välskrivet och –producerat; ta bara den deppigt triphopinfluerade SW som helt plötsligt bryter av med ett tretton takter långt gladpoppigt parti, med ett ganska pampigt blåsarrangemang.
Sedan har vi Publisher. En av världens bästa låtar, med en så drivande och catchy refräng att man studsar fram trots att låten egentligen har ett rejält mörkt sound.
Vini Reilly gillar inte att det nästan bara är en tjej som sjunger: ”Det fanns en pojke, jag kände honom nästan”.
Mattias
