5. Kärlek är för dom - Thåström (2009)

När Thåströms spelade på Olympen i Lund förra våren, samma dag som Kärlek är för dom släpptes, spelades Suicide i högtalarna innan bandet gick upp på scen. Detta är väldigt talande för den här skivan. Förvisso finns mycket av Skebokvarnsv. 209 med dess gubbtrubadurism kvar i bagaget, men som sagt har Martin Rev och Alan Vegas industriella arv brutit sig in och gör sig ständigt påmint.

Skivan inleds med Kort BIOGRAFI med litet testamente. Kopplingarna går direkt till första spåret på förra skivan, Brev till 10:e våningen, med ett nostalgiskt berättande. Det här är Joakim Thåströms vemodiga bikt, på samma gång en lugn hyllning till ett händelserikt liv som en ensam människas funderingar över krav på prestationer och spänning. Som om han tänker ”det var ju ganska fett, men blir det inte mer än så här?”. Texten har också en nyans av en antingen mogen eller cynisk insikt om att författaren inte är så speciell egentligen – ingen av oss är unika eller vackra snöflingor.

Därpå följer en av Thåströms hittils vackraste låtar. Långtbort heter den och ger oss en fjärrskådande ex-punkare. En ex-punkare som återigen iakttar sin tillvaro från ett utifrånperspektiv som skulle kunna tillhöra en bitter eremit. Det påminner om inställning vi fann i Kort BIOGRAFI med litet testamente, fast mer ”det var ju ganska fett, varför måste det försvinna?”.
De sjunde spåret är Kärlek är för dom, titelspår och första singel. När den släpptes (och kom på åttonde plats på trackslistan) fattade man varthän det barkade. Låten är i sig ganska representativ för albumet, vilket man i och för sig inte visste när singeln släpptes, men det tände starkt lysande förhoppningar. Som sedan infriades. Låten sparkar igång med en monoton basslinga och trummor som känns som om de går i dubbla tempot jämfört med vad som egentligen vore mest naturligt för hur de andra instrumenten går. Sedan följer sången med i samma tempo, speciellt i refrängen, vilket skapar en känsla av åldersbetonad stress. Och Anna Ternheim sjunger med i refrängen. Och ibland annars också. Senare turnerade de två tillsammans.

Skivan avslutas med en oväntad vändning. Thåström gör en cover på både Bob Dylan och Nationalteatern samtidigt, i låten Bara om min älskade väntar. Dylan skrev låten på sextiotalet och kallade den Tomorrow Is A Long Time, och Nationalteatern översatte den. Thåström har tagit samma översättning, men i övrigt gjort om låten rejält. Ljudbilden påminner starkt om det Thåström höll på med tillsammans med Niklas Hellberg (Peace, Love & Pitbulls) och Pelle Ossler under namnet Sällskapet.

Pelle Ossler, ja. Thåströms standardgitarrist sedan ett par år tillbaka, och det är inte konstigt att just Ossler fått den platsen: det som mannen gör är ofta inte mindre än magiskt. Man misstänker gärna att han har mer än ett finger med i spelet när det gäller det övergripande soundet. Man hör att Ossler kanske (läs: absolut!!!) lyssnat en del på Spacemen 3s klassiker Playing With Fire. Och Kärlek är för dom är nästan lika bra.

Robert Aschberg var inte så poetisk i sitt beröm: ”Skitbra, helt enkelt”.

Mattias & Robert

23. Skebokvarnsv. 209 - Thåström (2005)

Stora delar av Thåströms solokarriär kan man faktiskt hoppa över. Solodebuten har några bra låtar, men de poprockiga bitarna är på gränsen till fåniga (En Perfekt Värld skulle kunna vara världens sämsta låt, alla kategorier). Trots detta är det bristen på pop som drar ned de efterföljande skivorna. Industri- poserandet på Xplodera mig 2000, och sedemera med Peace, Love and Pitbulls, är typ det sämsta denne man har producerat under sin långa karriär. Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal är alltför rockig, och det är inte förrän på Mannen som blev en gris som det blir ett rätt och slätt thåströmigt sound på låtarna. Nu hade han hittat sig själv i musiken, men ingen hade väntat sig att uppföljaren skulle låta såhär.

Som alltid när äldre herar har en lång karriär så tar navelskåderiet vid och man börjar ana att en nostalgisk skiva ska dyka upp. Och visst gör Stortån som så många förr och börjar till och med skivan med den väldigt dylanska Brev till 10:e våningen. Han gör det dock lika jävla bra som under den sena Imperiet-tiden. Han är eftertänksam och gubbig, han nödrimmar (som vanligt), vägrar att använda fler ackord än fyra men gnäller mycket mer än vanligt. Allt detta skapar förunderligt nog en väldigt bra skiva.

Pelle Ossler gör som vanligt sitt med fantastiskt gitarrspel som aldrig är mer än lagom – gitarrunkeri är ju så tröttsamt. Det är monotona gitarrkomp, och som alltid är musiken inte alls särskilt avancerad. Det är nog en vana som sitter i från Ebba Grön-tidens av naturen antiekvilibristiska punk.

Thåström har alltid lyckats vara Sveriges störste. Han var den överlägset störste inom punken med Ebba Grön, han var den störste inom 80-talspop (och new wave och post-punk) med Imperiet, han är nog Sveriges ende kände intrustrial-artist, och han är utan tvekan den störste inom den sortens mogen rock som han gör just nu. Han är helt enkelt Sveriges ende rockstjärna.

Göran Persson är glad att vi på Ought to be Adored klargjorde vissa saker: ”En del har undrat”.

Mattias & Robert