Att skapa ett album som är inspirerat av en serie är kanske inte det lättaste, men Sveriges bästa duo lyckas på ett sätt som kommer göra ett avtryck i musikhistorien som knappt skå- dats sen The Velvet Underground & Nico. (Kanske.) Med det skräck- och vardagspräglade seriealbumet Dark Hole som inspiration är det inte svårt att hitta en revolutionerande mörk ljudbild. Den klaustrofobiska känslan hägrar i bägge verken, samtidigt som de skapar ett behov av att fly tillbaka till dem. De är droger.På och runt det här albumet skapar The Knife sin slutliga form. Toppen på evolutionsstegen. Antydningar till denna asociala stil kunde man se redan då duon skulle få pris för Deep Cuts 2003 och skickade två kvinnor från konstnärsgruppen Unfucked Pussy, iklädda gorilladräkter, att ta emot uppskattningen, i protest mot mansdominansen i musikbranschen. På Silent Shout drev syskonen Dreijer detta till sin spets och skickade, när de tog emot sina sex (!) priser på P3 Guldgalan, endast videor med olika personer i bisarra – snudd på obehagliga – masker och med förvrängda röster. Masker och röster som går igen på många håll i estetiken runt plattan, till exempel i musikvideor och intervjuer. Dessa många detaljer i image och framställning skapar en bild av Silent Shout som extremt genomtänkt på alla nivåer och skivan blir mer än bara ett album: den blir ett fenomen.
Live lät The Knife detta bildspråk vara oerhört framträdande: hela scenshowen utgår från det mystiska på skivan och för in Deep Cuts-låtar i mallen av mörker. Pass This On verkar bli en upprepning av Silent Shout (låten) men växer till något större än dessa två superhits. Även ett spår från debutskivan är med, Kino, och de gör om den till ett ravedoftande technostycke. Som grädde på moset gjorde de även en Silent Shoutad version av sin största hit, Heartbeats, som vida överträffar originalet.
Återigen när det gäller elektronisk musik spelar produktionen en gigantisk roll. För förutom sången är det här en helt elektronisk skiva, och även Karin stämma har fått sin beskärda del av digitalt fixande och trixande. Det är också viktigt att poängtera att det inte bara är mycket som förändrats i produktionen, utan också hur viktig den är för att Silent Shout ska vara så bra som den är. Om efterarbetet inte varit vad det är hade hela känslan av det kolossalt genomtänkta upplösts i intet. I vissa genrer och album – vi tänker specifikt på Spacemen 3s klassiker Playing with Fire från 1989 – är det ofta en gnutta otajt och oekvilibristiskt spelat, och detta gör snarare låtarna bättre. Men musik som The Knifes skulle som sagt falla som ett korthus om den mister sin perfektion.
Syskonen Dreijer har producerat skivan tillsammans, och de verkar fungera i symbios. Som Karin sa angående Fever Ray-projektet (att hon ville skriva melodier och fördjupa sig i låtbyggande medan Coolof (alltså Olofs DJ-alias) ville utforska ljudets värld) – och detta förhållande visar sig till exempel i sådant som sången på skivans titellåt. Medan storasystern (förmodligen) skrev stora delar av låten och melodin stod lillebrodern för att ta framför allt sången minst tre steg längre. Det finns ca. tio stämmor som alla är Karins men som är pitchade upp och ned så att man knappt kan avgöra vad som är original och inte.
Så klart finns det även på Silent Shout en handfull låtar som är värda lite extra uppmärksamhet och lovprisande, men tro inte att det är en homogen skara. De låtar som har det där lilla extra sträcker sig från den hardcoriga Neverland till den stilla sjukhushymnen Still Light. Däremellan finner vi bland annat den låt som skivan är döpt efter (eller är det tvärtom?). Silent Shout studsar igång med ett högtalarskramlande beat, som en väldigt stor boll, vilket fylls på av en onynnbar melodislinga. Kan det ens kallas melodi? Hur som helst finner vi även Forest Families, som på ett briljant sätt kombinerar en taktartsförvrängande struktur med en vacker text om att 1) bo på landet 2) vara utsatt för patriarkatet. En annan fantastisk komposition är From Off To On. Den låter som en sorglig vaggvisa spelad i ett kalt och lite smutsig badrum, med ljud som studsar hit och dit och en uppgiven melankoli som man inte kan låta bli att älska.
Men det är ändå The Captain som tar priset. Egentligen är det konstigt att en låt vars segdragna intro tar upp nästan halva låten kan kvala in bland, uppskattningsvis, ett helt årtiondes topp fem-lista, men så är det bara. Det är de små subtila sakerna, som man tvingas lägga märke till i en så opoppig låt, som gör The Captain. Som när basen kommer in vid 1.08, hi-haten som smyger sig in strax innan treminutersstrecket, bastrumman vid 3.44 eller virveln vid 4.22. Det är just sådana här med makalös precision införda detaljer som gör The Knife till decenniets bästa grupp. Och Silent Shout är helt enkelt nollnolltalets bästa album.
Franska 68-rörelsen tells it like it is (vilket ärligt talat inte har med Silent Shout att göra över huvud taget): ”Sedan 1936 har jag kämpat för löneökningar. Före mig kämpade också min far för löneökningar. Nu har jag en teve, ett kylskåp och en folka. Mitt liv har varit meningslöst. Diskutera inte med ledarna. Eliminera dem”.
Mattias & Robert
