32. The Good, The Bad & The Queen - The Good, The Bad & The Queen (2007)

Den här brittiska supergruppen, bestående av The Clash-basisten Paul Simonon, Blur-sångaren Damon Albarn (som även dyker upp högre på listan), The Verve-gitarristen Simon Tong samt afrobeatens grundare Tony Allen, gör ett imponerande jobb bara genom att inte göra oss besvikna. Man hade ju kunnat befara att till exempel Paul inte direkt är på topp nu för tiden – avdankad om man så vill.

Det här albumets hyperurbana londonkänsla märks tydligt och man förflyttas till ett blasé England på samma sätt som man hamnar i den ofta bortglömda göteborgska misären när man slår på Broder Daniel, eller i ett extacyskimrigt Manchester när man blastar Happy Mondays.

Bandet gör även ett superbt jobb med att blanda många olika genrer, och man inser att det faktiskt finns en anledning till att de blev kända från början; de har, trots all centralstimulantia, något mellan öronen. Något annat som gör sig tydligt är bandmedlemmarnas olika referensramar och relationer till musik, och att de lyckas väva samman allt det här till ett härligt lapptäcke av englandsanda.

Gamle Clash-fanet tillika britpop-hataren Friedrich Nietzsche konfunderas av albumet: ”Det är lättare att förlåta en fiende än en vän”.

Mattias & Robert

41. Ringleader of the Tormentors - Morrissey (2006)

Precis som vissa andra artister på listan når Morrissey här inte upp till sin topp, som han ju hade som sångare och låtskrivare i The Smiths på åttiotalet. Trots det är detta album utan tvekan bra nog för att vara årtiondets fyrtio- första bästa. Och precis som Broder Daniel har han nu mognat en del, på gott och ont. Han har lyckats utveckla ett eget, ganska komplext sound, numera oberoende av Johnny Marr, och har uppenbarligen tagit till sig begreppet symfo. Det onda vi nämnde består i att mognaden lätt innebär gubbrock, och det är tråkigt att se en sådan här legend och indieikon falla i samma fälla som många andra. Men han gör det ändå på ett ovanligt snyggt och lättförlåtligt vis.

Skivan hade kunnat vara ett perfekt bokslut på Steven Patricks långa, lysande karriär, om det inte varit för att han inte insåg detta själv innan han skrev och spelade in 2009 års Years of Refusal. Man får helt enkelt blunda och låtsas att han dog en död värdig en sådan här dignitet någon gång på försommaren 2006.

Jan-Öivind Svahn luftar sina åsikter: ”En minni-u-båt i form av en krokodill”.

Mattias & Robert