41. Ringleader of the Tormentors - Morrissey (2006)

Precis som vissa andra artister på listan når Morrissey här inte upp till sin topp, som han ju hade som sångare och låtskrivare i The Smiths på åttiotalet. Trots det är detta album utan tvekan bra nog för att vara årtiondets fyrtio- första bästa. Och precis som Broder Daniel har han nu mognat en del, på gott och ont. Han har lyckats utveckla ett eget, ganska komplext sound, numera oberoende av Johnny Marr, och har uppenbarligen tagit till sig begreppet symfo. Det onda vi nämnde består i att mognaden lätt innebär gubbrock, och det är tråkigt att se en sådan här legend och indieikon falla i samma fälla som många andra. Men han gör det ändå på ett ovanligt snyggt och lättförlåtligt vis.

Skivan hade kunnat vara ett perfekt bokslut på Steven Patricks långa, lysande karriär, om det inte varit för att han inte insåg detta själv innan han skrev och spelade in 2009 års Years of Refusal. Man får helt enkelt blunda och låtsas att han dog en död värdig en sådan här dignitet någon gång på försommaren 2006.

Jan-Öivind Svahn luftar sina åsikter: ”En minni-u-båt i form av en krokodill”.

Mattias & Robert

42. Primary Colours - The Horrors (2009)

Gitarroljud. Två high hat-slag. Åtta virvelslag. Pang!

Låten börjar. Do You Remember? går igång och här bevisar The Horrors sin genialitet. Inte på den krautrockiga Sea Within A Sea som i och för sig är episk. Do you remember spelningen på Siesta – festivalen i Hässleholm? Helt underbart. Jag var this close |<->| to sångaren. Un- derbart!!! Jag har så många minnen till Horrors. Eller egentligen inte. Men jag vill ha. Har bara minnen av en kille. Lite minne.

Den här vågen av brittiska shoegazande och väldigt post-punkinfluerade band lägger jag väldigt mycket framtidstro hos. För att förstå vidden av detta så är det bara att googla The New Thing. Denna våg, med Neils Children och The Horrors i täten, är bland det bästa som görs just nu. Tyvärr har inte dessa banden börjat släppa fullängdare än så 2010-talet är antagligen deras decennium.

Så luta dig tillbaka och låt dig slussas in i en manodepressiv värld. Grattis till dig, pucko. Du är LITE väl sen med detta.

Detta råkade spelas på en klubb och en viss rundlagd gubbe utbrast från hörnet: ”Hang the DJ!”

Robert

43. Noble Beast - Andrew Bird (2008)

Andrew Bird – mannen, myten, fågeln – fortsatte med Noble Beast sin imponerande singer songwriter-karriär, och lyckas flytta sig precis lagom långt ifrån sina tidigare skivor. Många artister bestämmer sig för att börja på helt ny kula och tror att ingen ska jämföra med deras tidigare alster, och släpper en hög skit som ingen gillar. Andra rullar i samma gamla hjulspår – ”varför ändra på ett framgångsrikt koncept?”. Sedan finns det de som ligger på en annan nivå. Som testar nya grejer utan att desperat försöka ta avstånd från allt annat, och det känns så okrystat när Andrew Bird testar att blanda in tydliga sydamerikanska influenser och bli mycket mindre poppig.

Det finns även några riktigt starka enskilda spår på skivan, till exempel Anonanimal. Jag kan inte låta bli att citera vad Sydsvenskans Håkan Engström skrev efter Birds spelning på Lille Vega (som jag var på) i Köpenhamn i maj 2009: ”Han kan [...] kliva in och ut ur groovet som om låten hade svängdörrar”. Även Not a Robot, but a Ghost, Nomenclature, Effigy och skivans mest klassiskt birdska, Oh No, gör Noble Beast till en njutningsfylld upplevelse, speciellt i skivans helhet.

Charles Baudelaire var inte sen att kommentera Noble Beast: ”Solen stekte detta ruttnande djur för att upplöst och hundrafalt kunna ge åter till moder Natur vad hon hopfört till en gestalt”.

Mattias

44. Since I Left You - The Avalanches (2000)

Detta DJ-kollektiv arbetar helt utifrån samplingar. Till skillnad från i princip alla andra artister som jobbar med klipp och klistratekniken skapar dock denna grupp popmusik direkt från pophistorien. Detta kanske låter som ett från början dödsdömt projekt; bra poplåtars styrka ligger vanligtvis i en uppdelad men ändå enhetlig kombination av verser och refränger, och detta kan te sig svårt att genomföra när varje spår består av en ihopmixning av brottstycken av mängder av andra låtar. Dessutom har det ju producerats så jävla mycket dålig pop genom åren, och vill vi verkligen ha en blandning av Boney M och Madonna?

Svaret är ja, det vill vi. Tydligen. Robbie Chater och Darren bevisar Seltmann att det fortfarande finns ogreppbara kvantiteter av outforskad mark inom popmusiken. Med samplingar från cirka 3500 vinylskivor skapar de ett pussel av... ja, skitbra musik.

Bertold Brecht, den gamle STIM-entusiasten, talade i raseri: ”Namn, adress och telefonnummer!”

Mattias & Robert

45. För sent för Edelweiss - Håkan Hellström (2008)

Kvällen innan jag fyllde 18 i våras hade jag bestämt mig för att på något sätt köra upp en bag om att det var ”sista kvällen som barn”, släckte lamporna, lade mig helt pretentiöst ned på mitt pojk- rumsgolv och lyssnade på lite musik som jag ansåg sammanfatta min barndom – eller i alla fall den delen av barndomen jag vill komma ihåg. Först satte jag på en av mina absoluta favoritskivor, men det kändes inte riktigt rätt. Så efter att ha kvävt den indiestolthet jag tror att jag har smällde jag på Tro och tvivel, första spåret på denna Håkan Hellströms senaste skiva, och helt plötsligt upptäckte jag det där som jag väntat mig. En okreddig men ack så underbart vemodig känsla spred sig genom min kropp och tänkte att ”nu är jag klar med den här delen”.

Det jag försöker säga med det här är kanske inte att skivan i sig är fulländad, och kanske finns det skivor som inte kom med på den här listan som till och med är bättre, men att inte inkludera den här ofta magiska plattan vore att ljuga för mig själv.

Oscar Wilde hörde skivan: ”Enda sättet att övervinna en frestelse är att ge efter för den”.

Mattias

46. Chunk of Change - Passion Pit (2008)

Jag vet inte hur många band det finns som låter exakt som Passion Pit gör, och flertalet av dessa gör det säkert bättre. Nu när deras fullängdare har kommit ut är det många som hyllar dem. Men skivan är skräp i jämförelse med deras magnifika EP. Det är bara en låt från EP som kom med på skivan, Sleepyhead, men den är absolut inte den bästa på EP:n.

Den låt som sticker ut mest och som jag tror är kulmen på hela indietronicans epok är I’ve Got Your Number som har allt en perfekt poplåt ska ha. Beatet har ett ljud i slutet av varje runda som är episkt. Har du dåliga hörlurar så får du ont i öronen, det ligger så pass högt i diskanten att det blir jobbigt att lyssna, men med de rätta kalibrerna på hörlurarna gör att du kan uppskatta varja del av låten som fantastisk. Refrängen är i samma klass som David Bowies Life on Mars?, det vill säga överjordisk.

Så vill du ha bra skit, skippa Manners och satsa på detta poplåtsknippe istället. Du kommer tacka mig. Och du kommer tacka din credstatus, det är mycket häftigare att lyssna på EP:s istället för album. Så vill du vara cool, gör som jag säger.

Eller gör som Ulf Lundell: ”Jag köpte mig ett par stövlar med broderade skaft. De finaste och tuffaste som jag någonsin haft.”

Robert

47. Scorpio Rising - Death in Vegas (2002)

I slutet av nittiotalet började klubbarna växla till en Union Jack i mörkare nyanser. Från britpoppens gitarrspranglande men ändå babylonska söte- brödsdagar dök man ned i ett hav av fuzz. Ett jordskalv av distortion.

Tillsammans med Massive At- tacks Mezzanine drog Death in Vegas med sina två första album Dead Elvis och The Contino Sessions in klubbpubliken i en våt dröm av shoegaze, triphop och electro.

Efter detta fortsatte bandet i samma spår med sin progressiva musik, där man blandade friskt mellan olika genrer. Scorpio Rising har en hel del sköna låtar, men lyckas samtidigt att vara ett jämnt och enhetligt album. Bandet undviker även hamna i fällan som det innebär att ha fokuskrävande gäster som Liam Gallagher och Paul Weller.

Som Sune Mangs sjöng om skivan: ”Någonting att äta och någonting att dricka”.

Mattias & Robert

48. They Were Wrong, So We Drowned - Liars (2004)

Noise! Precis vad den här listan behövde. Den här skivan har dock en liten pinsam historia, sångaren blev intresserad av häxor, men som noisealbum så är det en utsökt svart pärla i det här decenniets utspridda anti- oljudsnorm. Liars gick ifrån det väldigt slicka soundet i indie- rocken och utforskade industrial-musikens utkanter och dess gränsande till den mer lättillgängliga rocken.

Med gitarrer som rundar och sång med låg kvalite får man verkligen en känsla av att de här grabbarna, som vanligt överrepresenterade inom rocken, repat in dessa låtarna i ett garage. Men en tajt rytmsektion och bakomliggande bas gör att de noisiga gitarrerna kommer till sin rätta plats i ljudbilden. Utmärkt noise som ska lyssnas på. Annars har du missat baksidan av musik.

Gang of Four-sångaren Jon King hittar skivan på en loppis : ”Jag tror den här [...] är sällsynt, det här är vad jag letat efter!”

Robert

49. Tender Buttons - Broadcast (2005)

Äntligen något som känns fräscht, tänkte jag när jag först hörde den här skivan. Åtminstone den senare delen av nollnolltalets indiesida har dominerats av ganska tråkig electropop. Självklart med vissa bättre undantag (som faktiskt har uppmärksammats rejält); jag tänker framför allt på folk som syskonen Dreijer, och Röyksopp. Jag har dock aldrig fattat grejen med varken Familjen eller Kleerup (och framför allt inte den uppsjö av mindre uppmärksammade band som låter precis likadant som som antingen det ena eller det andra av de nämnda fast ännu mindre spännande). Visst är det grymt producerat och så, men det är ändå musikaliskt slätstruket och tråkigt, och därtill alltför ooriginellt.

Den här birminghamska duon gör dock något mycket bättre och mer sympatiskt. Det är förvisso fortfarande något slags elektronisk popmusik, men det är mycket skitigare, samtidigt som det är mer drömsk och finstämd sång. Det påminner lite om Crystal Castles till soundet, den största skillnaden är att det här helt enkelt är mycket bättre (poppigare) låtar (med intressanta inslag av jazz!).

Sydsvenskans Olle Lönnaeus analyserar: ”Det är Bush själv som gjort sin fiende stark”.

Mattias

50. Cruel Town - Broder Daniel (2003)

Även om Broder Daniel här inte riktigt når upp till sina glansdagar runt andra halvan av nittiotalet så kan man inte frångå att det här också är en fantastisk skiva. Henrik Berggren och kompani håller fast vid sina unika principer och lyckas därigenom skapa musik som är känslo- framkallande som få andras. Och även om vi kanske på vissa sätt vuxit ur den där personligheten som från början älskar Broder Daniel av hela sitt hjärta måste man erkänna att fan vilken kulturupplevelse bandet är när man mår dåligt eller känner sig i form för en nostalgisk tonårsafton.

Hitspåret Shoreline har sedan den först hördes av allmänheten (live i Sen kväll med Luuk 2001) vuxit till en närmast odödlig klassiker även utanför indiekretsar. Gruppen har förändrats sedan de turbulenta turnéåren i slutet av nittiotalet. De har mognat, och vuxit in i tvåtusentalet. Det märks framför allt i det mer depprockiga soundet och de uppenbart nostalgiska texterna i framför allt låten When We Were Winning.

Per Gessle tycker till: ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång!”


Mattias & Robert