Äntligen något som känns fräscht, tänkte jag när jag först hörde den här skivan. Åtminstone den senare delen av nollnolltalets indiesida har dominerats av ganska tråkig electropop. Självklart med vissa bättre undantag (som faktiskt har uppmärksammats rejält); jag tänker framför allt på folk som syskonen Dreijer, och Röyksopp. Jag har dock aldrig fattat grejen med varken Familjen eller Kleerup (och framför allt inte den uppsjö av mindre uppmärksammade band som låter precis likadant som som antingen det ena eller det andra av de nämnda fast ännu mindre spännande). Visst är det grymt producerat och så, men det är ändå musikaliskt slätstruket och tråkigt, och därtill alltför ooriginellt.
Den här birminghamska duon gör dock något mycket bättre och mer sympatiskt. Det är förvisso fortfarande något slags elektronisk popmusik, men det är mycket skitigare, samtidigt som det är mer drömsk och finstämd sång. Det påminner lite om Crystal Castles till soundet, den största skillnaden är att det här helt enkelt är mycket bättre (poppigare) låtar (med intressanta inslag av jazz!).
Sydsvenskans Olle Lönnaeus analyserar: ”Det är Bush själv som gjort sin fiende stark”.
Mattias
http://www.mediafire.com/?mni2ryomtil
SvaraRadera