Andrew Bird – mannen, myten, fågeln – fortsatte med Noble Beast sin imponerande singer songwriter-karriär, och lyckas flytta sig precis lagom långt ifrån sina tidigare skivor. Många artister bestämmer sig för att börja på helt ny kula och tror att ingen ska jämföra med deras tidigare alster, och släpper en hög skit som ingen gillar. Andra rullar i samma gamla hjulspår – ”varför ändra på ett framgångsrikt koncept?”. Sedan finns det de som ligger på en annan nivå. Som testar nya grejer utan att desperat försöka ta avstånd från allt annat, och det känns så okrystat när Andrew Bird testar att blanda in tydliga sydamerikanska influenser och bli mycket mindre poppig.Det finns även några riktigt starka enskilda spår på skivan, till exempel Anonanimal. Jag kan inte låta bli att citera vad Sydsvenskans Håkan Engström skrev efter Birds spelning på Lille Vega (som jag var på) i Köpenhamn i maj 2009: ”Han kan [...] kliva in och ut ur groovet som om låten hade svängdörrar”. Även Not a Robot, but a Ghost, Nomenclature, Effigy och skivans mest klassiskt birdska, Oh No, gör Noble Beast till en njutningsfylld upplevelse, speciellt i skivans helhet.
Charles Baudelaire var inte sen att kommentera Noble Beast: ”Solen stekte detta ruttnande djur för att upplöst och hundrafalt kunna ge åter till moder Natur vad hon hopfört till en gestalt”.
Mattias
http://www.mediafire.com/?xmledjjlm5m
SvaraRadera