41. Ringleader of the Tormentors - Morrissey (2006)

Precis som vissa andra artister på listan når Morrissey här inte upp till sin topp, som han ju hade som sångare och låtskrivare i The Smiths på åttiotalet. Trots det är detta album utan tvekan bra nog för att vara årtiondets fyrtio- första bästa. Och precis som Broder Daniel har han nu mognat en del, på gott och ont. Han har lyckats utveckla ett eget, ganska komplext sound, numera oberoende av Johnny Marr, och har uppenbarligen tagit till sig begreppet symfo. Det onda vi nämnde består i att mognaden lätt innebär gubbrock, och det är tråkigt att se en sådan här legend och indieikon falla i samma fälla som många andra. Men han gör det ändå på ett ovanligt snyggt och lättförlåtligt vis.

Skivan hade kunnat vara ett perfekt bokslut på Steven Patricks långa, lysande karriär, om det inte varit för att han inte insåg detta själv innan han skrev och spelade in 2009 års Years of Refusal. Man får helt enkelt blunda och låtsas att han dog en död värdig en sådan här dignitet någon gång på försommaren 2006.

Jan-Öivind Svahn luftar sina åsikter: ”En minni-u-båt i form av en krokodill”.

Mattias & Robert