Kvällen innan jag fyllde 18 i våras hade jag bestämt mig för att på något sätt köra upp en bag om att det var ”sista kvällen som barn”, släckte lamporna, lade mig helt pretentiöst ned på mitt pojk- rumsgolv och lyssnade på lite musik som jag ansåg sammanfatta min barndom – eller i alla fall den delen av barndomen jag vill komma ihåg. Först satte jag på en av mina absoluta favoritskivor, men det kändes inte riktigt rätt. Så efter att ha kvävt den indiestolthet jag tror att jag har smällde jag på Tro och tvivel, första spåret på denna Håkan Hellströms senaste skiva, och helt plötsligt upptäckte jag det där som jag väntat mig. En okreddig men ack så underbart vemodig känsla spred sig genom min kropp och tänkte att ”nu är jag klar med den här delen”.Det jag försöker säga med det här är kanske inte att skivan i sig är fulländad, och kanske finns det skivor som inte kom med på den här listan som till och med är bättre, men att inte inkludera den här ofta magiska plattan vore att ljuga för mig själv.
Oscar Wilde hörde skivan: ”Enda sättet att övervinna en frestelse är att ge efter för den”.
Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar