25. The Magic Position - Patrick Wolf (2007)

Den här skivan förändrade mitt liv. Det var i början av gymnasiet och jag ändrade gradvis allt från musiksmak till klädstil. Jag ville se ut som Patrick Wolf, jag ville bara lyssna på Patrick Wolf, jag ville ligga med Patrick Wolf. Jag ville VARA Patrick Wolf.

Nu för tiden har besattheten lagt sig, men jag kan fortfarande inte tröttna på mannens musik (förutom 2009 års The Bachelor – nollnolltalets största besvikelse). Jag vet inte hur mycket det är nostalgi och sentimentalitet, eller att skivan faktiskt är så bra, men den här skivan har så många bra låtar att man knappt tror det.

Overture, skivans första spår, med stråkarrangemang som man inte tidigare sett hos Patrick. Helt ny instrumentering över huvud taget, men samtidigt är det så jävla säkert. Lägg därtill fantastisk text och melodi och succén (i min värld) är ett faktum.

Bluebells där Patrick återigen testar nya kombinationer av instrument och ljud. Ukulele, piano i låga register, electro, harpa och new wave-aktiga trummor kanske låter spretigt, men herr Wolf får det helt enkelt att funka. Och som vanligt, underbara popmelodier.

Magpie, en låt som bryter av den annars väldigt tjockt producerade ljudbilden, består av bara piano, ett par fiolspår och sång. Det är en enkel men oerhört vacker text, och Patrick ackompanjeras av Marianne Faithfulls speciella röst.

Augustine, fortfarande den låt i världen jag lyssnat på flest gånger. Popmusik gör sig helt enkelt bäst i tretakt.

The Stars, också den helt unik. Låten bärs upp av ett synthigt klock- eller xylofonljud eller liknande tillsammans med ganska hårda electrobeats. Samt så klart fioler och utsökt text och melodi.

En anonym man bekände färg: ”Det som gäller är att ersätta parlamentet med ett ödleterrarium”.

Mattias

26. Snow in Mexico EP - Snow in Mexico (2009)

Det tar emot att ha med en EP på listan, det gör det verkligen. Men det här är 16,23 minuter musikalisk magi. Med sina fyra låtar (som de delar ut gratis på sin hemsida) visar dessa italienare en exceptionell förmåga att ta vara på det dyrbara dreampopska arvet, och till på köpet står det utanför musikklimatet på ett sätt som ingen annan gjorde under nollnolltalet. Även gentemot andra artister inom neoshoegaze.

Den här EP:n är fullmatad med ganska tydliga influenser. De mest uppenbara är Slowdive och The Chameleons, men även modernare grejer som M83 och Ulrich Schnauss är lätta att höra spåren av – även innan man tittat på influenslistan på MySpace. Spåren av Slowdive är allra tydligast på EP:ns sista spår, Cinema 5010. Ackordföljden, låtsnickeriet och ljudlandskapet gör det omöjligt att inte tänka på Souvlaki-låtar som Machine Gun. The Chameleons påverkan gör sig mest påmind i användandet av instrumenten, samt i den snudd på överdrivna doseringen reverb.

Apropå reverbet: det allra fetaste med den här plattan är produktionen. Man kan sitta och bara förundras över det fylliga men ändå sparsmakade ljudlandskapet, och även här hör man spår av Brian Eno (som ju samarbetade med Slowdive). Även utan att gå via Slowdive är Brian Enos arv framträdande, för på många sätt är Snow in Mexico EP ett nytt led i ambient-traditionen.

Men det är ändå öppningsspåret You And My Winter som är mästerverket i denna stympade handfull vemodiga stycken. Den syntetiska basen tillsammans med det finstämda övertonsvibratot skapar en nästan överjordisk bakgrund som ändå är längst fram i ljudbilden. Även den glittrande delaydränkta gitarren är värd all uppmärksamhet. Trots sin framträdande roll i produktionen märker man knappt att den försvinner då första versen börjar.

Spice Girls sjöng om relationen mellan ett band och dess influenser: ”Om du vill vara min älskare, måste du digga mina vänner”.

Mattias & Robert

27. Det är så jag säger det - Håkan Hellström (2002)

Fenomenet Håkan Hellströms andra skiva är en väldigt in- tressant företeelse – hela Håkan är ju det. Han var redan innan solokarriären känd i vissa kretsar, som Broder Daniel-medlem och trummis i Honey Is Cool (med Karin Dreijer Anders- son!), och när Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000) kom lyckades han både behålla och utöka sin status som indieikon, samtidigt som han blev fantastiskt folklig.

Med Det är så jag säger det blev han ännu mer folklig. Kom igen Lena! kan vara en av de mest omtyckta svenska låtarna under hela årtiondet. Och snubben lyckades fortfarande behålla sin alternativa status, och lockade fram tårar hos en ny generation poppare, som missat nittiotalet men njöt livshatande av Det är så jag säger det och Cruel Town.

Själv missade jag den här svängen. Jag hade nästan instinktivt av olika anledningar förkastat Håkan Hellström redan från början. Han fanns där i periferin, men intresserade mig inte – till våren 2007, då ett par vänner frågade om jag vill med till Göteborg och se Håkan på Liseberg i september. Jag gav honom en chans, och fastnade direkt.

Så jag lyssnade på Håkan ett tag, ganska mycket faktiskt. Han var ett frekvent inslag på alla fester, jag såg honom igen på Siesta! 2008 och på Mejeriet i Lund förra vintern, jag övade upp min gitarrskicklighet otroligt till hans musik och tvingade in Kom igen Lena!-solot i mina fingrar. Sedan dog det. Förmodligen på grund av att jag kände mig töntig som lyssnade på honom. Jag tänkte inte ens ha med honom på listan.

Så en kväll gick jag en promenad och lyssnade på det här albumet, och det gick upp för mig att jag inte kunde lura mig själv längre. Jag upptäckte influenser som jag tidigare bara hört talas om skulle finnas där – klezmer, The Smiths, The Clash. Håkan Hellström är och förblir en stor del av mig och av hela pop-Sverige.

”Aldrig [...] har så många haft så få att tacka för så mycket”, var Winston Churchills spontana reaktion.

Mattias

28. Melody A.M. - Röyksopp (2001)

Ni som har sett Röyksopp live vet att det är ett jävla drag i deras musik. Med gästspel av Fever Ray så lyfter konserten varenda gång när de senare låtarna går igång. Men det är första skivan som gäller när det gäller vision och kvalité. Med en rejäl blandning av genrer och instrument skapar det ett väldigt trolskt tema på skivan. Man får faktiskt en känsla av skog.

De som står bakom Röyksopp är norrmännen Torbjørn Brundtland och Svein Berge, gamla skolkamrater som experimenterade med elektronisk utrustning under 90-talet. De blev en del av technoscenen på Tromsö men det är inte förrän de träffades i Bergen efter att de växt upp som Röyksopp kom till. Men man hör ständigt närheten till det biologiska i Röyksopps musik. Trots att allt är gjort av maskiner så blandas detta med naturljud och ett blomstrande ljudlandskap. Vitaliteten i den här skivan är icke att förkasta.

En låt som egentligen inte behöver nämnas är Eple. Den här låten är klassisk och kommer antagligen alltid vara det. Med ett språng hoppar man in i en liten hoppborg och blir till barn igen. Detta är ett lyckopiller utan negativa biverkningar (ifall man exkluderar hörselskador då man gärna vill pumpa den på högsta volym). Men vad som alltid kommer fastna i mitt huvud är vocodandet på Remind Me. En perfekt början på en perfekt låt. Med ett rejält tillbakalutat sound får de ändå igång ett driv, vilket märks väldigt tydligt live. Och här spelar produktionen en gigantisk roll (precis som i all annan elektronisk musik) men de för allt att låta naturligt och okrystat och man förstår verkligen varför Röyksopp och The Knife är stora beundrare av varandra då de har den stora styrkan att inte vara forcerade. Det svåra är dock att ta till sig skivan ordentligt, så ge den flera chanser, ofta.

Robert Mugabe gillar inte det han hör: "De kan gå och hänga sig".

Robert

29. Dataplex - Ryoji Ikeda (2005)

Vi lyssnade på den här skivan när vi började skriva listan. Vi började nedifrån och tänkte att Dataplex nog hamnade ganska sent. Men efter tio minuters lyssnande – och det här var andra gången någonsin vi lyssnade ordentligt på den, första gången på den höga volym som egentligen är nödvändig – hade den klättrat från en väldigt låg placering till någonstans i mitten på den gemensamma delen av listan.

Denne japan skapar en kakofoni av småljud som är så hög- respektive lågfrekventa, och knappt något däremellan, att man bokstavligt talat knappt vet vart man ska ta vägen. Man slungas mellan basljud som gör att hela kroppen vibrerar och tjutande pip på gränsen till hundvisselpipa som skär genom huvudet på ett sätt som är så obehagligt att man bara vill ha mer. När vi lyssnade på den satt vi och stönade och skrattade ikapp till denna orgie av digitalt, kontrollerat kaos helt utan takt- eller tonart.

Frågan är om Ryoji Ikedas verk egentligen kan kallas musik. Enligt oss, ja, enligt dem vi bor med är det mer ett huvudvärksframkallande gnissel. Man får höra oförstående utrop – som man trodde att punk och hårdrock utrotat för länge sedan – till exempel ”stäng av oljudet!”, alltför ofta.

Dataplex är gjord för att verka automatiserad och Ryoji Ikeda gör allt för att man ska få en futuristisk syn på albumet. Omslaget är streckkoder, låtnamnen har prefixet data. vilket sedan åtföljs av det egentliga namnet, till exempel data.microhelix. Dessa småsaker gör att albumet blir väldigt övertygande och det hela vävs samman till ett svåröverskådat ljudkonststycke: om man inte tittar efter går det inte att avgöra när ett nytt spår tar vid. Detta gör även att skivan måste avnjutas i sin helhet, från början till slut.

Pappa säger: ”Lite vackrare musik, tack!”

Mattias & Robert

30. The Blueprint - Jay-Z (2001)

På den här skivan lever verkligen Jay-Z upp till sin namnes nyskapande (Jam Master Jay) och drar lite till i hiphopens gränser.

Det här albumet har en mycket fin och klar produktion, checka in stråkarna på Ruler's Back, och att kombinera storbandsorkestrering med vanliga hiphopbeats är ett litet genidrag. För det svänger riktigt jävla ordentligt. Jay-Z kanske inte är skitbra på att rappa, men det tar absolut inte emot att höra honom. Hans röst är behaglig och man blir väldigt lyhörd när det gäller texterna. Och killen har jävligt cool slang.

Det som gör att den här skivan känns äkta är att han inte glömmer bort var han kommer ifrån. Han berättar hur han hade det, hans väg till framgång och hans nuvarande position. Rappare har en tendens till att bli historielösa. Med allt detta så blir hela skivan lite tyngre.

Nu kanske du märker att jag inte har så många ord att beskriva hiphop. Tungt, svänger, gung och många andra töntiga uttryck. Men skivan är riktigt bra. Heart of the City är tung. Lyssna.

Kommunisterna i Riff-raff har hemligheten till framgång: ”Sälja sig så dyrt som möjligt”.

Robert

31. The Mysterious Production of Eggs - Andrew Bird (2005)

Andrew Birds andra soloalbum är det där man marker att han hittat sitt eget sound. Efter att ha gått från debutalbumet Music of Hairs fiol och sång-folkmusik till Andrew Bird’s Bowl of Fires tradjazz som jag ärligt talat inte blir direkt lyrisk över, och tillbaka till fiolen fast med aningen mer poprockig in- ställning till gitarr, bas och trummor på Bowl of Fires sista platta och solo-comebacken Weather Systems har Bird här tagit ett steg till mot kommersialismen. På ett bra sätt.

Med facit i hand är dock The Mysterious Production of Eggs inte toppen på denne Chicago-bos artistiska bana. Mer om det högre upp på listan.

Hur som helst är det här en utsökt blanding av folkmusik, rock och pop, med stilsäkra inslag av latinamerikanskt (Skin Is, My) och allmäna spår av den bättre sortens country. De spår som lyfter skivan en extra nivå är framför allt Fake Palindromes, A Nervous Tic Motion of the Head to the Left och Tables and Chairs.

Jim och William Reed var inte sena att ta sig ton: ”Jag kan vara din plastleksak!”

Mattias

32. The Good, The Bad & The Queen - The Good, The Bad & The Queen (2007)

Den här brittiska supergruppen, bestående av The Clash-basisten Paul Simonon, Blur-sångaren Damon Albarn (som även dyker upp högre på listan), The Verve-gitarristen Simon Tong samt afrobeatens grundare Tony Allen, gör ett imponerande jobb bara genom att inte göra oss besvikna. Man hade ju kunnat befara att till exempel Paul inte direkt är på topp nu för tiden – avdankad om man så vill.

Det här albumets hyperurbana londonkänsla märks tydligt och man förflyttas till ett blasé England på samma sätt som man hamnar i den ofta bortglömda göteborgska misären när man slår på Broder Daniel, eller i ett extacyskimrigt Manchester när man blastar Happy Mondays.

Bandet gör även ett superbt jobb med att blanda många olika genrer, och man inser att det faktiskt finns en anledning till att de blev kända från början; de har, trots all centralstimulantia, något mellan öronen. Något annat som gör sig tydligt är bandmedlemmarnas olika referensramar och relationer till musik, och att de lyckas väva samman allt det här till ett härligt lapptäcke av englandsanda.

Gamle Clash-fanet tillika britpop-hataren Friedrich Nietzsche konfunderas av albumet: ”Det är lättare att förlåta en fiende än en vän”.

Mattias & Robert

33. A Livingroom Hush - Jaga Jazzist (2001)

Jag upptäckte det här bandet i en period då jag kände att jag verkligen behövde lyssna på något som var helt nytt för mig. Jag hade för inte alltför länge sedan upptäckt storheten i Miles Davis’ Kind of Blue och annan liknande jazz, och hade själv tänkt tanken att korsa jazzen med vad som på många sätt är dess motsats: electro. Då kom jag på att jag snappat upp begreppet electrojazz någonstans (självklart var jag inte först med idén) och gjorde en snabb sökning på last.fm. Jag ratade några band innan jag hittade detta norska niomannaband och insåg att det här var det jag hade letat efter.

Det var lätt att uppskatta det jag hörde. Öppningsspåret Animal Chin både öser och svänger så det skvätter om det, Going Down (m. fl.) blandar lugnande saxofonslingor med ivriga trummaskiner och Airborne är så fasligt snyggt ihopsnickrad att man storknar. Det är väldigt imponerande att någon lyckats skapa så många kompatibla melodier som skapar ett sådant driv i sju åttondelarstakt.

Bart Simpson håller med den här listans ene författare: ”Jag räknar inte med jazz [som USA:s enda egna konstform], för det suger”.

Mattias

34. Letting Up Despite Great Faults - Letting Up Despite Great Faults (2009)

Egentligen skulle The Postal Service kunnat platsa på den här listan men tyvärr så råkade de inte vara så bra. Men Letting Up Despite Great Falls är verkligen så bra och är tydligt influerade The Postal Service och andra liknande indietronikaprojekt. Men de här tar det ett steg högre genom att shoegazeflörta (det verkar leda till att man hamnar på denna lista i och med att shoegaze nästan är med i varenda jävla skiva här) och inte ha allt för många töntiga blippljud.

Det mest framstående spåret på den här skivan är In Steps – en otroligt skön låt, rätt och slätt – men det finns många fler goldkorn i det här albumet. Don’t underestimate the sköna lirare i det här bandet.

Så skippa de där jävla hattifnattarna i The Postal Service, jag ska inte behöva informera dig om hans fula röst, och lyssna på den här skiten istället. Inte skit, it’s the shit!

Jessika Gedin är trots allt imponerad: ”Jag tyckte nog att nollnolltalet kändes väldigt fräscht”.

Robert

35. Minimum-Maximum - Kraftwerk (2005)

Man skulle kunna tro att det här bara är en dålig förevändning för att ta med ett av världens mest tidlösa band på listan, men faktum är att det är ett väldigt bra album. Det är lite som greatest hits-samling, fast ändå inte. Det är trots allt ganska stor skillnad på många av låtarna gentemot originalinspelningarna, framför allt när det gäller soundet. Det är mycket tydligare drag av mörk techno, och alla spår av krautrock är borta. Hütter, Schneider och kompani har helt enkelt tagit in sin gamla synth i 2000-talet.

Framför allt Autobahn har kortats ned en hel del, så man slipper alla jävla bilar i mitten. Och början. Och slutet. Nästan i alla fall. Man bör även nämna omstöpningen av Numbers som fått ett mycket klarare sound. Computerwelts svaghet var just den svaga produktionen. Men de utmärkta låtarna kommer verkligen till sin rätt i detta sammanhang. Radioaktivitäts tyngd blir mycket tyngre vilket gör den till hela plattans höjdpunkt.

Joakim Thåström är dock kritisk: ”Maskiner tar över, är det något vi behöver?”.

Mattias & Robert

36. The World Is Saved - Stina Nordenstam (2004)

Här är en jazztjej som sadlat om alltefter åren har gått. Från att spela i riksdagen till att skapa ett deppopsmästerverk är steget långt men Stina gör det naturligt. Visst finns jazzen kvar men desto mer har gitarrpopen tagits in. Parliament Square är en väl- producerad låt i all sin lo-fi, gitarrsoundet är bland det mest perfekta som finns. Samtidigt är det en alltför bra låt för att bara lyssnas på en gång.

Som alltid när man pratar eller skriver om Stina Nordenstam så måste man nämna hennes underbart sårbara röst. Jag vet inte hur många gånger någon har prisat hennes nasala stämma, men det skulle kunna göras många flera gånger. Låtarna får en helt annan realitet, man får verkligen en annorlunda syn på låtarna och texterna, och man känner allt så mycket mer. Det är inte mycket som har samma förmåga att framkalla känslan av att man tjuvlyssnar till en gråtande människas tankar. Man kommer så nära musiken att man kan omfamna den. Och det gör man med stor iver.

Sveriges Antijudiska Kampförbund analyserar Stinas uppenbart sionistiska skivsläpp: ”Man har opererat på två linjer. Å ena sidan har en stamrenhet bevarats, som står utan motstycke i historien. [...] Å andra sidan har man detacherat vissa element att beblanda sig med andra nationaliteter”.

Robert

37. Le Maison de Mon Rêve - CocoRosie (2004)

De amerikanska systrarna Bianca och Sierra Casady bildade 2003 en duo när de efter att ha vuxit upp långt ifrån varann träffades på ett hotell i Paris. De spelade in detta sitt debutalbum och hade direkt skapat helt nya ljudbilder, med en skum blandning av folk, indiepop och triphop. Och med briljanta, skenbart naiva texter, indicier om ett mer eller mindre hälsosamt syskonförhållande och två helt olika röster gav de sig ut i världen.

Kontrasten mellan Biancas röst, som tyvärr ofta men ändå berättigat påpekas vara lite för Björk-aktig, och Sierras operaskolade tillsammans med en till synes aldrig sinande uppfinningsrikedom gör det väldigt svårt att tröttna på varken den här eller någon annan av CocoRosies skivor.

Det finns så klart några speciella låtar på skivan som gör den till den oerhört trivsamt mysiga lyssningsupplevelse den är. Framför allt de fyra första spåren – Terrible Angels, By Your Side, Jesus Loves Me och Good Friday.

Saparmurat Niyazov är ute och cyklar: ”Låt varje turkmens liv vara lika vackert som våra meloner!”

Mattias

38. i - The Magnetic Fields (2004)

The Magnetic Fields har alltid varit ett helt unikt band på många sätt. Stephen Merritt och hans polare har låtit uppskattningsvis 95 % av låtarna handla om kärlek. Och kommit undan med det. De har även gjort det på ett sätt som stundvis nästan verkar plojigt – ett drag vi verkligen inte uppskattar i sådana här sam- manhang egentligen – men det är något mystiskt med atmosfären som gör att man ändå inte kan låta bli att älska det.

Utmärker sig på den här skivan gör speciellt I Thought You Were My Boyfriend, ett helt fantastiskt spår som inte går att inte nynna med i. Med dess fabulösa refräng utgör låten skivans klimax, trots att den befinner sig i mitten. Det som gör den här skivan speciell jämfört med bandets mest kända alster, 69 Love Songs, är att den här plattan är betydligt rikare på stråkinstrument: nästan alla spår har mer eller mindre flagranta cello- och fiolharmonier. Vidare skulle man kunna säga att den här plattan är bland det mest underfundiga sedan Tage Danielsson.

Ian Wachtmeister på ämnet: ”Jag hörde inte, eftersom det var så mycket ord”.

Mattias & Robert

39. Melody of Certain Damaged Lemons - Blonde Redhead (2000)

Den här amerikansk-japansk-italienska trion tog här ett tydligt kliv in i det nya milleniet. De lämnade det mer noisiga, ösfokuserade och nästan garagiga soundet de hade på den självbetitlade, av Sonic Youth-trummisen Steve Shelley pro- ducerade, debuten och efter- följande skivor, för att skapa sig ett betydligt mer eget och slickt ljudlandskap. De har förvisso kvar spår av det gamla – så klart – men det finns en markant skillnad som man inte kan sätta fingret på.

Det är svårt att beskriva vad man hör; i grund och botten är det väl någon sorts indierock, men det är långt ifrån tillräckligt. Det är varierat utan att vara spretigt, bandet sticker då och då iväg helt och hållet från den stadiga grunden och in i elektroniska experiment (Ballad of Lemons), två minuter grötig metal (Mother) eller en finstämd pianopoplåt (For the Damaged). Vad är det som gör det så bra då? Är det Kazu Makinos säregna röst, de superstadiga, fillösa trummorna, leken med taktarter och skalor eller de svävande gitarrerna? Det är helt enkelt upp till lyssnaren att bestämma.

Karl Marx, mindre berömd som skivrecensent: ”Återvänd till de västeuropeiska samhällenas ursprung”.

Mattias

40. Masquerade - The Legendary Tigerman (2006)

Den här listan behövde verkligen inte blues, det är för dåligt och tråkigt för att kunna vara bra och framförallt så blir en hel skiva alldeles för mycket blues samtidigt. Men som vanligt så faller jag direkt när jag hör scratch. Det fungerar i alla sammanhang och det bevisas genom den här plattan. Den här portugisen har även varit med i ett av Portugals största rock'n'roll-band. Kolla INTE upp det – det är bland det värsta som finns.

Men här går han tillbaka till rötterna samtidigt som han skapar något nytt. Förutom scratchen så har han utvecklat en stark minimalistisk och antiekvilibristisk ådra som passar som hand i handske. Med en monoton ackordföljd, en monoton instrumentering och sång, skapar han en helhet som fungerar i verkligheten också, inte bara i någons sjuka hjärna. Som vanligt drar han även in adekvata covers, men det märks ingen skillnad.

Ett jävligt bra och sammanhållet album genererar en plats i den här listan. Det handlar inte om någon kvotering, det är för bra för att kunna exkluderas från den här listjäveln. Fan, det känns som att jag sålt mig.

Moderaterna är oroade över bluesens roll i framtiden: ”Ingen vet hur världen ser ut om tjugo år”.

Robert