11. A Place to Bury Strangers - A Place to Bury Strangers (2007)

De har fått epitetet “the loudest band in New York”. De är bandet som drar shoegazeprinciperna till sin spets, och på vägen dit trycker de in en rejäl dos industrirock. Resultatet är mer eller mindre överväldigande, och det här visar sig vara en skiva som står ut under decenniet. Den tar ett steg bort från det slickt krispiga soundet som varit lite för vanligt de senaste tio åren. Detta beror antingen på en väldigt skicklig produktion, eller frånvaron därav. Oavsett vilket får man ofta känslan av att det är ett livealbum – en känsla som den groteska mängden reverb bara förstärker.

Missing You är skivans första och bästa spår. Den har en gitarrslinga med rötter i urgoth, oljud från tidiga The Jesus and Mary Chain och ett trumkomp som skulle ge vilken elitidrottare som helst träningsvärk i högerbenet. Den näst bästa låten, To Fix the Gash in Your Head, har dock ett ännu svårare trumkomp. Turligt nog för Jay Space spelas det av en trummaskin, vilket är ett väldigt intressant grepp; att i denna genre köra med trummor som snarare påminner om New Orders Blue Monday än Bobby Gillespies nihilistiska bankande på JAMC-klassikern Never Understand. Det här spåret skiljer sig även på andra sätt från resten av detta debutalbum, genom att ha mycket högre nivå av industriljud. Låten är fylld av olika ljud som låter som om någon försöker skära i stål med en rostig vinkelslip samtidigt som personen stryper en katt samt lär sig spela fiol. Eller som om någon korsat Ryoji Ikeda med Throbbing Gristle.

Ett konstigt faktum är att A Place to Bury Strangers vid upprepade tillfällen har agerat förband åt hipster-psych-popbandet MGMT. Ännu konstigare är att den här listans ene författare var där i Köpenhamn som sällskap åt en kompis, men skulle inte gå på konserten. Er berättare började dock i ett översocialt ögonblick prata med en främling som visade sig vara A Place to Bury Strangers frontman, Oliver Ackermann, en trevlig man som fixade in yours truly plus övrigt sällskap på gästlistan. Sensmoralen är att man ska hänga med på saker, och alltid prata med obekanta män, även om de spelar i dekadenta rockband.

Franz Kafka har också sett A Place to Bury Strangers live: ”Han satt och skrevade vitt med benen och smällde med tåspetsarna i golvet”.

Mattias & Robert

12. 16 Major Problems - My Darling YOU! (2006)

Här har vi svensk, naiv, pubertal och tragisk pop när den är på top. My Darling YOU! har en fanskara som är spridd över hela världen, och jag hade den första Face- book-fangruppen! MDY har ångest över det mesta här i livet, ifall det enda som livet går ut på: kärlek och alkohol. Trots att det är tämligen vanliga ämnen så skapar de en skörhet som inte har skådats sen Stina Nordenstams The World Is Saved.

Det som gör MDY så bra är framförallt deras känsla för musik och text och dess täta relation. Med deras enkla lyrics och simpla musik skapar de en äkthet som ingen betvivlar. Produktionen är så pass undermålig att man tror att vem som helst kan göra detta. Men jag tror att ingen kan. För samtidigt som en mellanstadieelev kan förstå texterna, och vem som helst kan göra musiken, kan ingen få till den perfekta längden, den perfekta dynamiken och föra fram den grundläggande basic popen. Alla låtar har perfekt lägngd, man hinner aldrig tröttna på en låt.

Det finns en hel del alltför bra låtar för inte älska på den här skivan. Den syntpopiga Please Don’t Talk To Me I Fall In Love So Easily sammanfattar känslan av att ha blivit sårad och trampad på allt för många gånger. Att känna rädslan för att ännu en gång bli förälskad utan att det leder någonstans. Samtidigt ligger det en uppstudsighet och rebelliskhet i den här alltför igenkänbara och personliga hyllning till ett tillstånd som MDY antagligen upplevt lite för mycket. Men det stannar inte här. För alla låtar på den här skivan är värda att älska på lastfm. Som den kontinentala Hungry & Alone med sitt svängiga beat. Den låten står ut ganska mycket från resten, då MDY har en tendens till att ha simpla trummor med cymbaler som är så dåligt producerade att man inte vet var de börjar eller slutar. Men det skapar bara en slags autenticitet som är svår att fånga. Man vet att de inte är perfektionistiska eller rika. För allt är så taffligt framkallat att man lätt tror att det är gjort i ett sovrum. Men estetiken kring My Darling YOU! är såpass välarbetad att allting de gör automatiskt blir väldigt bra. Det här är faktiskt en av de bästa skivor som kommit, någonsin, från Sverige.

Kodjo Akolor svarar med egna högstadieanekdoter: ”I högstadiet brukade min kompis ta en snus på rasterna och så mådde han illa och så spydde han och så skrattade vi gott HAHAHAHAHAHAHA!”

Robert

13. Armchair Apocrypha - Andrew Bird (2007)

Okej, tredje gången gillt som jag säger det. Det här är den artistiska höjdpunkten. I Andrew Birds fall nästan ännu tydligare än med CocoRosie och Blonde Redhead, och då är ändå två av mannens andra skivor med på listan. Det här är helt enkelt ett album som innehåller en hel massa bra låtar.

I ordning: skivan börjar med Fiery Crash, en bra men något ordinär poprocklåt, som följs av Imitosis, en nyinspelning av I från Weather Systems från 2003. På den följer en låt med en av världens mest catchy refränger: Plasticities. Den är en konstig blandning av Birds patenterade fiolsamplingar i hypnotiska verser, och en väldigt markerad och poppig refräng med distad gitarr och allt. Hur som helst kommer efter ännu en småtråkig poprocklåt Andrew Birds magnum opus, tillika titelspåret för skivan: Armchairs. En sju minuter lång låt som nästan omärkligt (eftersom det är så sanslöst välskrivet) växlar mellan akustisk gitarr på gränsen till tystnad och förlösande partier av pianohamrande, monoton fiol, cymbalskrammel och både ton- och decibellmässigt hög sång, som plötsligt upplöses i intet för att sedan långsamt bygga upp ett nytt crescendo. Efter detta kommer ännu en förlösade gitarrlåt, Darkmatter, som karaktäriseras av ett berg- och dalbaneartat bytande av styrka. Vi går vidare, förbi Simple X, som utmärker sig från allt annat Bird har presterat, med orgeldriv och ett stökigt beat, och The Supine, en minutlång lekstuga för fiolharmoniska utsvävningar, innan vi stöter på Scythian Empires. Denna bygger på ett klassiskt folkmusikaliskt plockkomp på gitarren som minner om Bob Dylan och Simon & Garfunkel, tillsammans med pizzicatofioler och pumpande elbas. Därefter rör vi oss vidare till Armchair Apocryphas näst bästa spår: Spare-Ohs, vars största styrka banalt nog ligger i hur oerhört snyggt det är i refrängen med kombinationen av en väldigt fin melodi och en tydlig andrastämma som tillsammans skapar väldigt tillfredsställande harmonier. Skivan avslutas med Yawny at the Apocalypse, som i princip är en ambientlåt baserad på vad som låter som en rad olika stråkinstrument – det är lite svårt att avgöra.

På det stora hela är det en oerhört genomtänkt med originellt akademiska texter och väldigt hög nivå på själva kompositionerna. En hel massa finurliga finesser, ordlekar och musikaliska skojerier står också att finna för den som orkar leta. Armchair Apocrypha var den enda rimliga fortsättningen om man utgår från Andrew Bird’s Bowl of Fire och de tidigare soloskivorna, en svårslagen topp, men även om 2009 års Noble Beast var en bra bit ifrån denna nivå kan man inte riktigt utesluta att det om något år kommer en skiva som brädar även detta mästerverk. Sådan är Andrew Birds natur.

Miles Davis blev förargad över Andrew Birds framgångar: ”Jag har förändrat musiken fyra eller fem gånger. Vad har du gjort för betydelsefullt, annat än att vara vit?”

Mattias

14. Never, Never, Land - UNKLE (2003)

Barndomsvännerna James La- velle och Tim Goldsworthy bildade detta brittiska trip- hopband 1994. Det sket sig två år senare, för att ett år efter detta återskapas, då med DJ Shadow. De släppte debutalbumet Psyence Fiction – fortfarande idag deras största framgång – där bl. a. Thom Yorke (Radiohead) och Richard Ashcroft (The Verve) medverkade, innan de splittrades igen. Under det nya milleniets första år återförenades de med James Lavelle och Richard File vid spakarna och började spåna på nya grejer. Resultatet presenteras här; pompös trip-hop genom en Primal Screamsk Vanishing Pointgenerator.

Även på det här albumet stöter vi på celebert 90-talsklingande gästnamn. Mest känd är nog The Stone Roses-sångaren Ian Brown, som sjunger på Reign. Även samma bands gamle basist (tillika nuvarande Primal Scream-medlemmen) Mani Mounfield samt Massive Attacks Robert Del Naja har hjälpt till.

Dessa gästarbeten är långt ifrån överraskande med tanke på hur det låter. I grova drag är Never, Never, Land som en blandning av Primal Screams Vanishing Point och Massive Attacks Mezzanine. Detta kanske låter lite nedvärderande, att beskriva förra årtiondets 14:e bästa skiva som en simpel blandning av två äldre plattor. Så är dock inte fallet. Även om likheterna kan verka stora blir skillnaderna väldigt viktiga och tydliga ju mer man lyssnar. Till exempel Panic Attack, där gruppen har samplat Joy Divisions klassiska She’s Lost Control, låter som ingenting annat. Även skivans avslutningslåt, Inside skiljer sig mycket från albumets helhetssound. På den har gruppen även lyckats med konststycket att väva in fyrtaktsbeatet från tidigare nämnda Joy Divisions New Dawn Fades i en tretaktslåt. Med andra ord hör man här tydligt närvaron av DJ Shadows samplingsbaserade produktionsteknik.

Listförfattaren Robert uttalar sig om relationen mellan tretakt och fyrtakt: ”Same shit, different names”.

Mattias & Robert

15. Lycanthropy - Patrick Wolf (2003)

Förmodligen nollnolltalets mest nyskapande popskiva. Denne då 19-årige londonbos debutskiva saknar helt motstycke. Han blandar olika genrer på ett sällan skådat, och än mer sällan väl utfört, sätt. Man skulle kunna sammanfatta det som folktronica, även om det egentligen drar mycket mer åt electro än electronica – folkctro? Eller kanske den vanligare termen electrofolk. Det är hur som helst mycket mer bokstavligt tolkad folktronica än vissa andra som etiketterats med genren: det är fiol (Patrick är skolad konsertviolinist), dragspel, akustisk gitarr, ukulele, kontrabas – folkmusik – som sedan bryts av brutala electrobeats och mörka synthljud.

Först fastnar man för de mest elektroniska och dansanta låtarna, jag tänker framför allt på Bloodbeat och A Boy Like Me. Förvisso underbart förlösande poplåtar, men om sanningen ska fram är de till syvende och sist inte alls skivans starkaste punkter. Det är istället, som brukligt, de mer svåråtkomliga och annorlunda spåren som imponerar mest. Om man ska välja ut en är det nog den tionde låten, Paris, som är bäst. Den är precis så som jag beskrev Patrick Wolfs allmäna electrofolk tidigare. Vissa andra av liknande karaktär håller också en enormt hög nivå, till exempel To the Lighthouse, The Childcatcher samt titelspåret Lycanthropy. Parallellt med dessa ligger långsammare och mer akustiska spår som Pigeon Song, London, Peter Pan, Wolf Song och den storartade slutsymfonin som är Epilogue.

Patrick Wolf är verkligen ensam i sitt slag. Framför allt själva musiken är så nydanande att man trillar av stolen, men även estetiken är annorlunda. Dels verkar han ha en ovanlig inställning till utseende, och byter stil helt och hållet – kläder, hårfärg, allt – mellan varje album, dels verkar det enda han håller fast vid vara något som vanligtvis inte anses vara något eftersträvansvärt: en ohämmad pretentiositet i kombination med smålökig varulvsromantik. Men så klart kommer han undan med det, kanske för att han gör det helt utan att tveka, och hoppar mellan att i ena stunden klä sig som en blandning av 1800-talsproletariat och fantasyprotegé, till att i nästa modella för Burberry som om det vore den enda logiska vägen att gå.

Gunnar Sträng uttalade sig metaforiskt om Lycanthropy: ”Det finns de som urgerar en limitering av bostadsbyggandet. Det ska de ge fan i”.

Mattias

16. Ghosts I-IV - Nine Inch Nails (2008)

Nine Inch Nails har hållit igång jävligt länge. Deras kritiker-hyllade debut kom 1989, men då var de långa vägar från ett sound som jag skulle kunna uppskatta. Med alldeles för dåliga och patetiska texter. Trent Reznor (världens töntigaste namn?) självdistans hade mått bra av lite reducering. Men senare börja han krypa mot ett mer listinriktat sound tills allt kulminerade i megasinglarna Closer och Hurt. Men sedan gjorde han en av historiens största musikaliska kovändningar. Han spelade in ett experimentalt ambientalbum som släpptes utan skivbolag och fanns att ladda ner gratis på NIИs hemsida, året efter Radioheads släpptes digtalt. Dessa album har jämförts en hel del vilket är väldigt oförtjänt. Medan In RainbowsIn Rainbows inte var jättebra, var Ghosts I-IV just det.

Att få in så här många stilar är kanske inte så svårt när albumet innehåller endast improvisationer, men när man sedan gör ett ordentligt och sjukt bra album av det så börjar det bli otroligt. Med sina 36 låtar så blir det precis perfekt att lyssna igenom när man inte har något annat att göra. Sedan märker man att man skippar saker som måste göras, bara för att lyssna på det här albumet. Du kommer aldrig ihåg vilken låt som är vilken (förutom första spåret som man sätter på först, sedan blandar man spåren så att man aldrig vet vad som kommer), och man hoppas på den bästa genreröran som alltid verkar infinna sig. För samtidigt som det är ambient så är det även industrial, blues, techno, rock, pop, etno eller bara dark ambient. Dark ambient är ett bra ord för att slippa förvirra sig i dimman av stilar.

Men vad är det som gör det bra? Som vanligt är det svårt att sätta fingret på. Är det den svindlande tanken på att allt är perfekt in i minsta detalj? Eller är det Trent som blivit vuxen och för jävla bra? Antagligen både och.

Det är skönt när en människa växer ifrån rader som: ”I hurt myself today, to see if I’d still feel”

Robert

17. The Knife - The Knife (2001)

Det här är syskonen Dreijers debutalbum, om någon inte visste det. Och som bekant har de gjort mycket både före och efter – nu senast operan Tomorrow in a Year. Innan The Knife sysslade Karin med framför allt bandet Honey is Cool. Efter The Knife har Karin fått mycket upp- märksamhet för sitt soloprojekt Fever Ray och Olof DJ:ar under artistnamnet Coolof.

Syskonen plockar ihop väldigt många influenser, blandar och får ut en liten nittiotalskaka. Så mycket rave-musik och tidig techno (framförallt från Detroit) i samma färgglada förpackning. Självklart är det så mycket mer än Orbital som ligger i smeten, men det kommer ta alldeles för mycket tid och plats för att skriva ner. Men den här skivan är inte en lång rad av stölder. Dess origanalitet ligger i den stora mångfalden av stilar och uttryckssätt som sätts ihop på ett helt eget sätt och med egen genial kreativitet. Ingen låt är den andra lik.

Första singeln, N.Y. Hotel – den enda från The Knife – har en video som förstärker intrycket av en tyst och tom värld. Trots att texten i alla fall vid första anblick verkar vara en ganska banal sådan om kärlek blir låten när man kombinerar text, musik och video till något mycket mer mångbottnat som lätt tolkas som ett desperat sista rop om förändring.

Karin Dreijer Anderssons röst är väldigt karaktäristisk och vissa jämför hennes röst med Björks. Visst kan det finnas likheter, framför allt i karaktären, men att som vissa anklaga Karin för plagiat är bara dumt.

Den här plattan är väldigt annorlunda från duons senare prestationer, och du kanske undrar vilken som är bäst av Deep Cuts och The Knife. Tycker man om bra musik och dålig musik samtidigt så kanske det är en svår fråga. Inte annars.

Telefonkatalogen är dock inte så picky: ”Vad som helst, var som helst, när som helst”.

Mattias & Robert

18. Felt Mountain - Goldfrapp (2000)

Filmmusik. Det är nog det bästa ordet för Goldfrapps debut som seglar mellan djup klassisk orkestrering (som självklart frambringats av allt annat än akustiska instrument) och säregen elektronica. Det filmiska ligger i hennes väldigt James Bondiga röst och det breda ljudlandskapet. Det är lite lätt magiskt att lyssna på men ännu mer magiskt att ha i bakgrunden. I återutgåvan av albumet presenteras ävenlåten U.K. Girls (Physical) som med ett electroclashigt beat för upp refrängen ”I wanna get physical” lite högre än den var innan.

Sångaren (Alison Goldfrapp – som även var med och producerade tillsammans med låtskrivaren Will Gregory) har det perfekta röstomfånget och röstläget. Allt blir lite rökig pub kring hennes röst. Magin i stråkarna har inte skådats sen Randy Newmans Sail Away, och visslingen i Lovely Head överträffar nästan alla andra visslingar. Inte för att jag kommer på så många, men ändå. Goldfrapp var även med på Tricky’s skiva Maxinquaye, och skulle senare börja göra mer trip-hopig musik under det här namnet. Checka inte in det. Det är inte mycket som är bra. De har även släppt nytt så sent som i år och jag blev fruktansvärt besviken. De hade börjat med 80-tals kitsch precis som varenda jävel som någonsin har tänkt på att skriva musik. Varför vill ALLA flörta med 80-talet? Jag är så jävla trött på syntar! Jag sitter lite och hoppas på en kazoo-revival, det hade varit lite mer spännande med indiemänniskor som diggade Hendrix’ Crosstown Traffic än med The Human League och Pet Shop Boys. Ge mig något spännande. Allt är så tomt nu på 2010-talet. Vart är vi på väg?

Att Goldfrapp skulle sälja sig var ganska uppenbart men jag förlåter dem. För har man skrivit en sådan här skiva så är det fritt fram att göra vad som helst! Ge mig en värld så får du leva i dekadens.

David Bowie mörkar att han någonsin haft något att göra med Goldfrapp: ”Inget, inget kan hålla oss ihop”.

Robert

19. 23 - Blonde Redhead (2007)

Jo, jag säger det igen. Redan. Det är här Blonde Redhead har hamnat rätt. På det sjunde albumet lyckades de med det alltför sällsynt, ändock så vitala för en hållbar skiva: att se till att de lite svagare spåren (som är oundvikliga, även om vilka som är svaga så klart varierar be- roende på vem man frågar) inte blir en jobbig distraktion som gör att man inte vill lyssna på skivan, utan att de istället känns självklara i helheten. Detta utan att misslyckas med de enskilt grymma låtarna som också är oumbärliga när det gäller skapandet av en bra popskiva.

Man sätter igång titelspåret, 23, och slungas mot väggen av tydligt My Bloody Valentine-influerat shoegazande, och trots att varken den här skivan eller bandet i stort vanligtvis håller på med sådant funkar det så jävla bra.

Det fortsätter sedan med Dr. Strangeluv. När jag hörde skivan första gången och hade gillat 23 måste jag erkänna att jag först tänkte ”fan, det var inte så bra som det först verkade, det här är poppigt på fel sett”, men efter ett några lyssningar började jag inse storheten i låten. Jag satt på ett tåg och lyssnade i hörlurar och fick en väldigt speciell känsla, som jag inte hade haft sedan jag upptäckte Patrick Wolfs Augustine: man lyssnar på högsta volym och inser hur bra något är på en annan nivå än man tidigare gjort, och upplever att man bara måste höja volymen – trots att det redan är så högt att det skär lite i öronen i diskanten.

Efter dessa fantastiska 4.47 minuter popmagi kommer ett gäng låtar som nästan är lika breathtaking. Det är så oerhört välskrivet och –producerat; ta bara den deppigt triphopinfluerade SW som helt plötsligt bryter av med ett tretton takter långt gladpoppigt parti, med ett ganska pampigt blåsarrangemang.

Sedan har vi Publisher. En av världens bästa låtar, med en så drivande och catchy refräng att man studsar fram trots att låten egentligen har ett rejält mörkt sound.

Vini Reilly gillar inte att det nästan bara är en tjej som sjunger: ”Det fanns en pojke, jag kände honom nästan”.

Mattias

20. A Strangely Isolated Place - Ulrich Schnauss (2003)

Man skulle kunna tro att en sådan här skiva inte riktigt skulle platsa på vår lista. Vi har ju mest en massa pop av olika slag. Vid första anblick passar det inte in. Men efter några lyssningar verkar tanken på att A Strangely Iso- lated Place skulle vara utanför den här listan bisarr. Eller att den skulle vara utanför någonting alls, egentligen. Det här är nämligen en sådan skiva som man alltid vill lyssna på. Man vill ha den till allting: när man är ensam och deppig, när man är ensam och glad, när man har en puttrig förfest, (vete fan om inte vissa låtar går att dansa till också) när man har en mysig efterfest, eller när man är så där glad som man bara är när alla ens orosmoln precis har försvunnit och man lyssnar på en bra platta.

Ulrich Schnauss är en ambient techno-artist från Tyskland och han förvaltar den tyska elektroniska musikens arv väl. Hans väldigt poppiga, lite lätt shoegaziga kreationer för tankarna till Cocteau Twins’ Heaven or Las Vegas, samtidigt som till både Sigur Rós och Boards of Canada. A Strangely Isolated Place kickstartar i slow motion, som en för tidig morgon på en dag man längtat till, med Gone Forever, med ett krispigt beat och sång mixad till perfektion: associationerna går till det tidiga nittiotalets My Bloody Valentine. Här kanske man tänker att det var lite halsstarrigt av Schnauss att välja en omänskligt bra låt som skivans första spår – det verkar som att det kommer tappa – men Ulrich överbevisar sig själv genom att höja kvalitén ännu ett snäpp. Skivans andra spår går igång med ett trumkomp som är kärleksbarnet till garagerock och dark hiphop tillsammans med en simpel men väldigt drivande tremoloförvrängd basgång. On My Own är faktiskt lite för bra för att vara sann.

Varenda fucking spår på den här skivan är faktiskt i princip omöjliga att toppa inom den poppiga electronican så därför blir det överflödigt att hylla vissa låtar. Lyssna istället igenom skivan på repeat i några dagar, det är den verkligen värd.

A Strangely Isolated Place är faktiskt precis vad den heter. Ulrich Schnauss bjuder lyssnaren på en dryg timmes resa i en melankoliskt förlösande värld som passar till alla sinnesstämningar och sammanhang.

Jón Þór Birgisson blev alldeles till sig: ”ITSCHIIAUUU – Yeah.”

Mattias & Robert

21. The Adventures of Ghosthorse and Stillborn - CocoRosie (2007)

Nu säger jag något som jag garanterat kommer säga om ett par album högre upp på listan också, men CocoRosie har hittat sig själva. Le Maison de mon Rêve var en gnutta enformig: samma, förvisso ganska briljanta, kort spelades hela tiden, och Noah’s Ark hade ungefär samma problem och hade dessutom bara små förändringar i soundet från debutskivan. Dessutom hade Noah’s Ark helt enkelt en sämre samling låtar.

Så här i efterhand kan man dock se den skivan som en mellanlandning på väg till detta fantastiska album. Vi finner på The Adventures of Ghosthorse and Stillborn ett helt gäng magnifika låtar – på det individuella planet alltså. Den som framträder mest är Werewolf, som i sig själv faktiskt har gått över gränsen från folkpop till triphop, även om den i ljuset av skivans och diskografins helhet fortfarande har ett tydligt skimmer av naivistisk ”new weird America”-folkmusiksaktig indiepop. (Vad är förresten grejen med att två av mina favoritartister håller på med en framtoning som hämtad från en varg-som-ylar-mot-månentröja? Varför kommer de undan med ockultflörtande tönterier?)

Hur som helst är nästan alla låtar riktigt bra. Vissa är helt enkelt feta popkonstverk, sådana låtar som man får lust att smälla på utan något sammanhang och bara lyssna på en gång: Rainbowarriors, Promise, Animals, Raphael och så klart Werewolf. Resten av låtarna är kanske inte lika starka i sin ensamhet, men skivan hade inte funkat utan dem. Hypnotiska Bloody Twins och spoken word-minnande Girl and the Geese är oumbärliga för skivan ur en konstnärlig synpunkt.

På det stora hela är CocoRosie en ypperlig duo som gör något helt unikt. Att göra något som Japan, där systrarna Casady blandar pop, folk, reggae, ambient, lo-fi, dub och opera under samma fem minuter, är otroligt modigt och samtidigt lagom lättlyssnat (vilket en del nyskapande musik ju misslyckas med).

Alan Vega gillar inte friheten man ger dagens ungdom: ”Amerika, Amerika, det dödar sina ungdomar”.

Mattias

22. xx - The xx (2009)

När jag fixade deras första singel hade jag ingen aning om att de skulle bli stora. Det var Crystalised med en cover som B-sida. Jag tyckte att det var sjukt bra, killen har en skitskön röst, och deras växelverkan mellan instrumenten var något helt nytt. De hade skapat något av väldigt många influenser vilket är en enorm prestation – det brukar bli allt annat än bra när det är för många soppingredienser på en enda kock – och slutresultatet var väldigt bra. Jag satt och längtade efter deras debut. Självklart, enligt lagen om alltings jävlighet, fick jag reda på att de hade släppt den via Metro som berättade att bandet var väldigt hajpat. Så jävla typiskt. Nu visste jag att en massa hipsters skulle börja lyssna på det, och i slutändan så skulle det bli pinsamt att lyssna på dem.

Jag bestämde mig för att skaffa mig skivan och var förbered på att få mina förhoppningar grusade. Men jag blev glatt överraskad. De hade fått in ännu mer poporienterade strömningar vilket gjorde det mer lättillgängligt samtidigt som man uppskattar det både mindre och mer. Mindre eftersom det blir mer slätstruket, mer för att det blir jävligt bra!

Intro är ett fint stycke som kör igång hela skivan (man kan inte lägga den någon annanstans än på första spåret då den har ett väldigt särskilt namn). Med distinkta r’n’b-trummor och en catchy instrumentering blir det som sagt en jävligt bra början. Sen att nästa låt är mycket bättre är skitsamma. Man är redan inne så alla låtar blir så jävla bra. Egentligen kan jag inte överhuvudtaget säga vilken som är bäst eller sämst. Alla är så lika och olika.

Men det är fortfarande Crystalised som väcker minnen. Från tiden då man för första gången var väldigt tidig med något. Det är inte så ofta den händer men när man väl gör det så är man lite mallig. Jag hittade Delphic innan BBC!!!

August Malmström och Esaias Tegnér om The xx’ influensers omfång: ”Tre mil sträckte sig kring den gårdens ägor”.

Robert

23. Skebokvarnsv. 209 - Thåström (2005)

Stora delar av Thåströms solokarriär kan man faktiskt hoppa över. Solodebuten har några bra låtar, men de poprockiga bitarna är på gränsen till fåniga (En Perfekt Värld skulle kunna vara världens sämsta låt, alla kategorier). Trots detta är det bristen på pop som drar ned de efterföljande skivorna. Industri- poserandet på Xplodera mig 2000, och sedemera med Peace, Love and Pitbulls, är typ det sämsta denne man har producerat under sin långa karriär. Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal är alltför rockig, och det är inte förrän på Mannen som blev en gris som det blir ett rätt och slätt thåströmigt sound på låtarna. Nu hade han hittat sig själv i musiken, men ingen hade väntat sig att uppföljaren skulle låta såhär.

Som alltid när äldre herar har en lång karriär så tar navelskåderiet vid och man börjar ana att en nostalgisk skiva ska dyka upp. Och visst gör Stortån som så många förr och börjar till och med skivan med den väldigt dylanska Brev till 10:e våningen. Han gör det dock lika jävla bra som under den sena Imperiet-tiden. Han är eftertänksam och gubbig, han nödrimmar (som vanligt), vägrar att använda fler ackord än fyra men gnäller mycket mer än vanligt. Allt detta skapar förunderligt nog en väldigt bra skiva.

Pelle Ossler gör som vanligt sitt med fantastiskt gitarrspel som aldrig är mer än lagom – gitarrunkeri är ju så tröttsamt. Det är monotona gitarrkomp, och som alltid är musiken inte alls särskilt avancerad. Det är nog en vana som sitter i från Ebba Grön-tidens av naturen antiekvilibristiska punk.

Thåström har alltid lyckats vara Sveriges störste. Han var den överlägset störste inom punken med Ebba Grön, han var den störste inom 80-talspop (och new wave och post-punk) med Imperiet, han är nog Sveriges ende kände intrustrial-artist, och han är utan tvekan den störste inom den sortens mogen rock som han gör just nu. Han är helt enkelt Sveriges ende rockstjärna.

Göran Persson är glad att vi på Ought to be Adored klargjorde vissa saker: ”En del har undrat”.

Mattias & Robert

24. Marry Me Tonight - HTRK (2009)

För att förtydliga vissa saker så uttalar man HTRK Hate Rock. De lever ganska mycket upp till namnet då de har väldigt distinkt puls i sina låtar, inte så mycket groove. Bandet är från Australien men har just nu sin boning uti den tyska huvudstaden. Skivan är producerad av en The Birthday Party-medlem vilket märks väldigt tydligt, både på soundet och också låtarna. Dock är det inte lika kaotiskt utan snyggt strukturerat och rättframt framfört. Som vanligt så är det en dos shoegaze inblandat.

Vad som gör HTRKs storhet är deras minimalistiska och krautrockiga inslag tillsammans med ett väldigt bastant och coolt undergroundsound. Sångaren, och trummisen, har en perfekt röst till den här sortens musik och det finns inte en sekund av ogillande på den här skivan.

Första låten är också den bästa. Ha har ett jävla driv samtidigt som texten tar upp frågan om att få tillbaka sin ”andra hälft” för att den motsvarande har det fått mycket bättre än en själv. Samtidigt ligger det en viss vädjan och lögn i luften. Är det verkligen det som är anledningen? Men man hinner inte bry sig överhuvudtaget då musiken är så pass fängslande att inget annat spelar roll. För att bevisa sin coolhet så spelar Jonnine Standish (sångaren) på trumman med maracas. Visst, Sonic Youth ringde om maracan, men det gör ingenting. Kim, Thurston och gänget var aldrig så här förbannat bra.

Produktion är helt makalös och de får verkligen fram en sorts förfinad livekänsla. Det är allt annat än överproducerat. Med basen i fronten och gitarren längre bak kommer man osökt in på Public Image Ltd. De har väldigt stora likheter men det som skiljer dem åt är att Public Image Ltd. låter som 70-tal, det gör inte HTRK. De låter som 2000-tal. Fast även 2010-tal. Jag hoppas att deras nästa skiva blir en stor framgång inom vissa kretsar för det måste ske en minimalisering av dagens musik.

Inte många vet att en av The Beatles’ bästa låtar egentligen handlade om hur bra HTRKs minimalism är: ”Lägg ner alla tankar, ge dig till tomheten. Den lyser”.

Robert

25. The Magic Position - Patrick Wolf (2007)

Den här skivan förändrade mitt liv. Det var i början av gymnasiet och jag ändrade gradvis allt från musiksmak till klädstil. Jag ville se ut som Patrick Wolf, jag ville bara lyssna på Patrick Wolf, jag ville ligga med Patrick Wolf. Jag ville VARA Patrick Wolf.

Nu för tiden har besattheten lagt sig, men jag kan fortfarande inte tröttna på mannens musik (förutom 2009 års The Bachelor – nollnolltalets största besvikelse). Jag vet inte hur mycket det är nostalgi och sentimentalitet, eller att skivan faktiskt är så bra, men den här skivan har så många bra låtar att man knappt tror det.

Overture, skivans första spår, med stråkarrangemang som man inte tidigare sett hos Patrick. Helt ny instrumentering över huvud taget, men samtidigt är det så jävla säkert. Lägg därtill fantastisk text och melodi och succén (i min värld) är ett faktum.

Bluebells där Patrick återigen testar nya kombinationer av instrument och ljud. Ukulele, piano i låga register, electro, harpa och new wave-aktiga trummor kanske låter spretigt, men herr Wolf får det helt enkelt att funka. Och som vanligt, underbara popmelodier.

Magpie, en låt som bryter av den annars väldigt tjockt producerade ljudbilden, består av bara piano, ett par fiolspår och sång. Det är en enkel men oerhört vacker text, och Patrick ackompanjeras av Marianne Faithfulls speciella röst.

Augustine, fortfarande den låt i världen jag lyssnat på flest gånger. Popmusik gör sig helt enkelt bäst i tretakt.

The Stars, också den helt unik. Låten bärs upp av ett synthigt klock- eller xylofonljud eller liknande tillsammans med ganska hårda electrobeats. Samt så klart fioler och utsökt text och melodi.

En anonym man bekände färg: ”Det som gäller är att ersätta parlamentet med ett ödleterrarium”.

Mattias

26. Snow in Mexico EP - Snow in Mexico (2009)

Det tar emot att ha med en EP på listan, det gör det verkligen. Men det här är 16,23 minuter musikalisk magi. Med sina fyra låtar (som de delar ut gratis på sin hemsida) visar dessa italienare en exceptionell förmåga att ta vara på det dyrbara dreampopska arvet, och till på köpet står det utanför musikklimatet på ett sätt som ingen annan gjorde under nollnolltalet. Även gentemot andra artister inom neoshoegaze.

Den här EP:n är fullmatad med ganska tydliga influenser. De mest uppenbara är Slowdive och The Chameleons, men även modernare grejer som M83 och Ulrich Schnauss är lätta att höra spåren av – även innan man tittat på influenslistan på MySpace. Spåren av Slowdive är allra tydligast på EP:ns sista spår, Cinema 5010. Ackordföljden, låtsnickeriet och ljudlandskapet gör det omöjligt att inte tänka på Souvlaki-låtar som Machine Gun. The Chameleons påverkan gör sig mest påmind i användandet av instrumenten, samt i den snudd på överdrivna doseringen reverb.

Apropå reverbet: det allra fetaste med den här plattan är produktionen. Man kan sitta och bara förundras över det fylliga men ändå sparsmakade ljudlandskapet, och även här hör man spår av Brian Eno (som ju samarbetade med Slowdive). Även utan att gå via Slowdive är Brian Enos arv framträdande, för på många sätt är Snow in Mexico EP ett nytt led i ambient-traditionen.

Men det är ändå öppningsspåret You And My Winter som är mästerverket i denna stympade handfull vemodiga stycken. Den syntetiska basen tillsammans med det finstämda övertonsvibratot skapar en nästan överjordisk bakgrund som ändå är längst fram i ljudbilden. Även den glittrande delaydränkta gitarren är värd all uppmärksamhet. Trots sin framträdande roll i produktionen märker man knappt att den försvinner då första versen börjar.

Spice Girls sjöng om relationen mellan ett band och dess influenser: ”Om du vill vara min älskare, måste du digga mina vänner”.

Mattias & Robert

27. Det är så jag säger det - Håkan Hellström (2002)

Fenomenet Håkan Hellströms andra skiva är en väldigt in- tressant företeelse – hela Håkan är ju det. Han var redan innan solokarriären känd i vissa kretsar, som Broder Daniel-medlem och trummis i Honey Is Cool (med Karin Dreijer Anders- son!), och när Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000) kom lyckades han både behålla och utöka sin status som indieikon, samtidigt som han blev fantastiskt folklig.

Med Det är så jag säger det blev han ännu mer folklig. Kom igen Lena! kan vara en av de mest omtyckta svenska låtarna under hela årtiondet. Och snubben lyckades fortfarande behålla sin alternativa status, och lockade fram tårar hos en ny generation poppare, som missat nittiotalet men njöt livshatande av Det är så jag säger det och Cruel Town.

Själv missade jag den här svängen. Jag hade nästan instinktivt av olika anledningar förkastat Håkan Hellström redan från början. Han fanns där i periferin, men intresserade mig inte – till våren 2007, då ett par vänner frågade om jag vill med till Göteborg och se Håkan på Liseberg i september. Jag gav honom en chans, och fastnade direkt.

Så jag lyssnade på Håkan ett tag, ganska mycket faktiskt. Han var ett frekvent inslag på alla fester, jag såg honom igen på Siesta! 2008 och på Mejeriet i Lund förra vintern, jag övade upp min gitarrskicklighet otroligt till hans musik och tvingade in Kom igen Lena!-solot i mina fingrar. Sedan dog det. Förmodligen på grund av att jag kände mig töntig som lyssnade på honom. Jag tänkte inte ens ha med honom på listan.

Så en kväll gick jag en promenad och lyssnade på det här albumet, och det gick upp för mig att jag inte kunde lura mig själv längre. Jag upptäckte influenser som jag tidigare bara hört talas om skulle finnas där – klezmer, The Smiths, The Clash. Håkan Hellström är och förblir en stor del av mig och av hela pop-Sverige.

”Aldrig [...] har så många haft så få att tacka för så mycket”, var Winston Churchills spontana reaktion.

Mattias

28. Melody A.M. - Röyksopp (2001)

Ni som har sett Röyksopp live vet att det är ett jävla drag i deras musik. Med gästspel av Fever Ray så lyfter konserten varenda gång när de senare låtarna går igång. Men det är första skivan som gäller när det gäller vision och kvalité. Med en rejäl blandning av genrer och instrument skapar det ett väldigt trolskt tema på skivan. Man får faktiskt en känsla av skog.

De som står bakom Röyksopp är norrmännen Torbjørn Brundtland och Svein Berge, gamla skolkamrater som experimenterade med elektronisk utrustning under 90-talet. De blev en del av technoscenen på Tromsö men det är inte förrän de träffades i Bergen efter att de växt upp som Röyksopp kom till. Men man hör ständigt närheten till det biologiska i Röyksopps musik. Trots att allt är gjort av maskiner så blandas detta med naturljud och ett blomstrande ljudlandskap. Vitaliteten i den här skivan är icke att förkasta.

En låt som egentligen inte behöver nämnas är Eple. Den här låten är klassisk och kommer antagligen alltid vara det. Med ett språng hoppar man in i en liten hoppborg och blir till barn igen. Detta är ett lyckopiller utan negativa biverkningar (ifall man exkluderar hörselskador då man gärna vill pumpa den på högsta volym). Men vad som alltid kommer fastna i mitt huvud är vocodandet på Remind Me. En perfekt början på en perfekt låt. Med ett rejält tillbakalutat sound får de ändå igång ett driv, vilket märks väldigt tydligt live. Och här spelar produktionen en gigantisk roll (precis som i all annan elektronisk musik) men de för allt att låta naturligt och okrystat och man förstår verkligen varför Röyksopp och The Knife är stora beundrare av varandra då de har den stora styrkan att inte vara forcerade. Det svåra är dock att ta till sig skivan ordentligt, så ge den flera chanser, ofta.

Robert Mugabe gillar inte det han hör: "De kan gå och hänga sig".

Robert

29. Dataplex - Ryoji Ikeda (2005)

Vi lyssnade på den här skivan när vi började skriva listan. Vi började nedifrån och tänkte att Dataplex nog hamnade ganska sent. Men efter tio minuters lyssnande – och det här var andra gången någonsin vi lyssnade ordentligt på den, första gången på den höga volym som egentligen är nödvändig – hade den klättrat från en väldigt låg placering till någonstans i mitten på den gemensamma delen av listan.

Denne japan skapar en kakofoni av småljud som är så hög- respektive lågfrekventa, och knappt något däremellan, att man bokstavligt talat knappt vet vart man ska ta vägen. Man slungas mellan basljud som gör att hela kroppen vibrerar och tjutande pip på gränsen till hundvisselpipa som skär genom huvudet på ett sätt som är så obehagligt att man bara vill ha mer. När vi lyssnade på den satt vi och stönade och skrattade ikapp till denna orgie av digitalt, kontrollerat kaos helt utan takt- eller tonart.

Frågan är om Ryoji Ikedas verk egentligen kan kallas musik. Enligt oss, ja, enligt dem vi bor med är det mer ett huvudvärksframkallande gnissel. Man får höra oförstående utrop – som man trodde att punk och hårdrock utrotat för länge sedan – till exempel ”stäng av oljudet!”, alltför ofta.

Dataplex är gjord för att verka automatiserad och Ryoji Ikeda gör allt för att man ska få en futuristisk syn på albumet. Omslaget är streckkoder, låtnamnen har prefixet data. vilket sedan åtföljs av det egentliga namnet, till exempel data.microhelix. Dessa småsaker gör att albumet blir väldigt övertygande och det hela vävs samman till ett svåröverskådat ljudkonststycke: om man inte tittar efter går det inte att avgöra när ett nytt spår tar vid. Detta gör även att skivan måste avnjutas i sin helhet, från början till slut.

Pappa säger: ”Lite vackrare musik, tack!”

Mattias & Robert

30. The Blueprint - Jay-Z (2001)

På den här skivan lever verkligen Jay-Z upp till sin namnes nyskapande (Jam Master Jay) och drar lite till i hiphopens gränser.

Det här albumet har en mycket fin och klar produktion, checka in stråkarna på Ruler's Back, och att kombinera storbandsorkestrering med vanliga hiphopbeats är ett litet genidrag. För det svänger riktigt jävla ordentligt. Jay-Z kanske inte är skitbra på att rappa, men det tar absolut inte emot att höra honom. Hans röst är behaglig och man blir väldigt lyhörd när det gäller texterna. Och killen har jävligt cool slang.

Det som gör att den här skivan känns äkta är att han inte glömmer bort var han kommer ifrån. Han berättar hur han hade det, hans väg till framgång och hans nuvarande position. Rappare har en tendens till att bli historielösa. Med allt detta så blir hela skivan lite tyngre.

Nu kanske du märker att jag inte har så många ord att beskriva hiphop. Tungt, svänger, gung och många andra töntiga uttryck. Men skivan är riktigt bra. Heart of the City är tung. Lyssna.

Kommunisterna i Riff-raff har hemligheten till framgång: ”Sälja sig så dyrt som möjligt”.

Robert

31. The Mysterious Production of Eggs - Andrew Bird (2005)

Andrew Birds andra soloalbum är det där man marker att han hittat sitt eget sound. Efter att ha gått från debutalbumet Music of Hairs fiol och sång-folkmusik till Andrew Bird’s Bowl of Fires tradjazz som jag ärligt talat inte blir direkt lyrisk över, och tillbaka till fiolen fast med aningen mer poprockig in- ställning till gitarr, bas och trummor på Bowl of Fires sista platta och solo-comebacken Weather Systems har Bird här tagit ett steg till mot kommersialismen. På ett bra sätt.

Med facit i hand är dock The Mysterious Production of Eggs inte toppen på denne Chicago-bos artistiska bana. Mer om det högre upp på listan.

Hur som helst är det här en utsökt blanding av folkmusik, rock och pop, med stilsäkra inslag av latinamerikanskt (Skin Is, My) och allmäna spår av den bättre sortens country. De spår som lyfter skivan en extra nivå är framför allt Fake Palindromes, A Nervous Tic Motion of the Head to the Left och Tables and Chairs.

Jim och William Reed var inte sena att ta sig ton: ”Jag kan vara din plastleksak!”

Mattias

32. The Good, The Bad & The Queen - The Good, The Bad & The Queen (2007)

Den här brittiska supergruppen, bestående av The Clash-basisten Paul Simonon, Blur-sångaren Damon Albarn (som även dyker upp högre på listan), The Verve-gitarristen Simon Tong samt afrobeatens grundare Tony Allen, gör ett imponerande jobb bara genom att inte göra oss besvikna. Man hade ju kunnat befara att till exempel Paul inte direkt är på topp nu för tiden – avdankad om man så vill.

Det här albumets hyperurbana londonkänsla märks tydligt och man förflyttas till ett blasé England på samma sätt som man hamnar i den ofta bortglömda göteborgska misären när man slår på Broder Daniel, eller i ett extacyskimrigt Manchester när man blastar Happy Mondays.

Bandet gör även ett superbt jobb med att blanda många olika genrer, och man inser att det faktiskt finns en anledning till att de blev kända från början; de har, trots all centralstimulantia, något mellan öronen. Något annat som gör sig tydligt är bandmedlemmarnas olika referensramar och relationer till musik, och att de lyckas väva samman allt det här till ett härligt lapptäcke av englandsanda.

Gamle Clash-fanet tillika britpop-hataren Friedrich Nietzsche konfunderas av albumet: ”Det är lättare att förlåta en fiende än en vän”.

Mattias & Robert

33. A Livingroom Hush - Jaga Jazzist (2001)

Jag upptäckte det här bandet i en period då jag kände att jag verkligen behövde lyssna på något som var helt nytt för mig. Jag hade för inte alltför länge sedan upptäckt storheten i Miles Davis’ Kind of Blue och annan liknande jazz, och hade själv tänkt tanken att korsa jazzen med vad som på många sätt är dess motsats: electro. Då kom jag på att jag snappat upp begreppet electrojazz någonstans (självklart var jag inte först med idén) och gjorde en snabb sökning på last.fm. Jag ratade några band innan jag hittade detta norska niomannaband och insåg att det här var det jag hade letat efter.

Det var lätt att uppskatta det jag hörde. Öppningsspåret Animal Chin både öser och svänger så det skvätter om det, Going Down (m. fl.) blandar lugnande saxofonslingor med ivriga trummaskiner och Airborne är så fasligt snyggt ihopsnickrad att man storknar. Det är väldigt imponerande att någon lyckats skapa så många kompatibla melodier som skapar ett sådant driv i sju åttondelarstakt.

Bart Simpson håller med den här listans ene författare: ”Jag räknar inte med jazz [som USA:s enda egna konstform], för det suger”.

Mattias

34. Letting Up Despite Great Faults - Letting Up Despite Great Faults (2009)

Egentligen skulle The Postal Service kunnat platsa på den här listan men tyvärr så råkade de inte vara så bra. Men Letting Up Despite Great Falls är verkligen så bra och är tydligt influerade The Postal Service och andra liknande indietronikaprojekt. Men de här tar det ett steg högre genom att shoegazeflörta (det verkar leda till att man hamnar på denna lista i och med att shoegaze nästan är med i varenda jävla skiva här) och inte ha allt för många töntiga blippljud.

Det mest framstående spåret på den här skivan är In Steps – en otroligt skön låt, rätt och slätt – men det finns många fler goldkorn i det här albumet. Don’t underestimate the sköna lirare i det här bandet.

Så skippa de där jävla hattifnattarna i The Postal Service, jag ska inte behöva informera dig om hans fula röst, och lyssna på den här skiten istället. Inte skit, it’s the shit!

Jessika Gedin är trots allt imponerad: ”Jag tyckte nog att nollnolltalet kändes väldigt fräscht”.

Robert

35. Minimum-Maximum - Kraftwerk (2005)

Man skulle kunna tro att det här bara är en dålig förevändning för att ta med ett av världens mest tidlösa band på listan, men faktum är att det är ett väldigt bra album. Det är lite som greatest hits-samling, fast ändå inte. Det är trots allt ganska stor skillnad på många av låtarna gentemot originalinspelningarna, framför allt när det gäller soundet. Det är mycket tydligare drag av mörk techno, och alla spår av krautrock är borta. Hütter, Schneider och kompani har helt enkelt tagit in sin gamla synth i 2000-talet.

Framför allt Autobahn har kortats ned en hel del, så man slipper alla jävla bilar i mitten. Och början. Och slutet. Nästan i alla fall. Man bör även nämna omstöpningen av Numbers som fått ett mycket klarare sound. Computerwelts svaghet var just den svaga produktionen. Men de utmärkta låtarna kommer verkligen till sin rätt i detta sammanhang. Radioaktivitäts tyngd blir mycket tyngre vilket gör den till hela plattans höjdpunkt.

Joakim Thåström är dock kritisk: ”Maskiner tar över, är det något vi behöver?”.

Mattias & Robert

36. The World Is Saved - Stina Nordenstam (2004)

Här är en jazztjej som sadlat om alltefter åren har gått. Från att spela i riksdagen till att skapa ett deppopsmästerverk är steget långt men Stina gör det naturligt. Visst finns jazzen kvar men desto mer har gitarrpopen tagits in. Parliament Square är en väl- producerad låt i all sin lo-fi, gitarrsoundet är bland det mest perfekta som finns. Samtidigt är det en alltför bra låt för att bara lyssnas på en gång.

Som alltid när man pratar eller skriver om Stina Nordenstam så måste man nämna hennes underbart sårbara röst. Jag vet inte hur många gånger någon har prisat hennes nasala stämma, men det skulle kunna göras många flera gånger. Låtarna får en helt annan realitet, man får verkligen en annorlunda syn på låtarna och texterna, och man känner allt så mycket mer. Det är inte mycket som har samma förmåga att framkalla känslan av att man tjuvlyssnar till en gråtande människas tankar. Man kommer så nära musiken att man kan omfamna den. Och det gör man med stor iver.

Sveriges Antijudiska Kampförbund analyserar Stinas uppenbart sionistiska skivsläpp: ”Man har opererat på två linjer. Å ena sidan har en stamrenhet bevarats, som står utan motstycke i historien. [...] Å andra sidan har man detacherat vissa element att beblanda sig med andra nationaliteter”.

Robert