På den här skivan lever verkligen Jay-Z upp till sin namnes nyskapande (Jam Master Jay) och drar lite till i hiphopens gränser.Det här albumet har en mycket fin och klar produktion, checka in stråkarna på Ruler's Back, och att kombinera storbandsorkestrering med vanliga hiphopbeats är ett litet genidrag. För det svänger riktigt jävla ordentligt. Jay-Z kanske inte är skitbra på att rappa, men det tar absolut inte emot att höra honom. Hans röst är behaglig och man blir väldigt lyhörd när det gäller texterna. Och killen har jävligt cool slang.
Det som gör att den här skivan känns äkta är att han inte glömmer bort var han kommer ifrån. Han berättar hur han hade det, hans väg till framgång och hans nuvarande position. Rappare har en tendens till att bli historielösa. Med allt detta så blir hela skivan lite tyngre.
Nu kanske du märker att jag inte har så många ord att beskriva hiphop. Tungt, svänger, gung och många andra töntiga uttryck. Men skivan är riktigt bra. Heart of the City är tung. Lyssna.
Kommunisterna i Riff-raff har hemligheten till framgång: ”Sälja sig så dyrt som möjligt”.
Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar