Vi lyssnade på den här skivan när vi började skriva listan. Vi började nedifrån och tänkte att Dataplex nog hamnade ganska sent. Men efter tio minuters lyssnande – och det här var andra gången någonsin vi lyssnade ordentligt på den, första gången på den höga volym som egentligen är nödvändig – hade den klättrat från en väldigt låg placering till någonstans i mitten på den gemensamma delen av listan.Denne japan skapar en kakofoni av småljud som är så hög- respektive lågfrekventa, och knappt något däremellan, att man bokstavligt talat knappt vet vart man ska ta vägen. Man slungas mellan basljud som gör att hela kroppen vibrerar och tjutande pip på gränsen till hundvisselpipa som skär genom huvudet på ett sätt som är så obehagligt att man bara vill ha mer. När vi lyssnade på den satt vi och stönade och skrattade ikapp till denna orgie av digitalt, kontrollerat kaos helt utan takt- eller tonart.
Frågan är om Ryoji Ikedas verk egentligen kan kallas musik. Enligt oss, ja, enligt dem vi bor med är det mer ett huvudvärksframkallande gnissel. Man får höra oförstående utrop – som man trodde att punk och hårdrock utrotat för länge sedan – till exempel ”stäng av oljudet!”, alltför ofta.
Dataplex är gjord för att verka automatiserad och Ryoji Ikeda gör allt för att man ska få en futuristisk syn på albumet. Omslaget är streckkoder, låtnamnen har prefixet data. vilket sedan åtföljs av det egentliga namnet, till exempel data.microhelix. Dessa småsaker gör att albumet blir väldigt övertygande och det hela vävs samman till ett svåröverskådat ljudkonststycke: om man inte tittar efter går det inte att avgöra när ett nytt spår tar vid. Detta gör även att skivan måste avnjutas i sin helhet, från början till slut.
Pappa säger: ”Lite vackrare musik, tack!”
Mattias & Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar