Jag upptäckte det här bandet i en period då jag kände att jag verkligen behövde lyssna på något som var helt nytt för mig. Jag hade för inte alltför länge sedan upptäckt storheten i Miles Davis’ Kind of Blue och annan liknande jazz, och hade själv tänkt tanken att korsa jazzen med vad som på många sätt är dess motsats: electro. Då kom jag på att jag snappat upp begreppet electrojazz någonstans (självklart var jag inte först med idén) och gjorde en snabb sökning på last.fm. Jag ratade några band innan jag hittade detta norska niomannaband och insåg att det här var det jag hade letat efter.Det var lätt att uppskatta det jag hörde. Öppningsspåret Animal Chin både öser och svänger så det skvätter om det, Going Down (m. fl.) blandar lugnande saxofonslingor med ivriga trummaskiner och Airborne är så fasligt snyggt ihopsnickrad att man storknar. Det är väldigt imponerande att någon lyckats skapa så många kompatibla melodier som skapar ett sådant driv i sju åttondelarstakt.
Bart Simpson håller med den här listans ene författare: ”Jag räknar inte med jazz [som USA:s enda egna konstform], för det suger”.
Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar