Den här amerikansk-japansk-italienska trion tog här ett tydligt kliv in i det nya milleniet. De lämnade det mer noisiga, ösfokuserade och nästan garagiga soundet de hade på den självbetitlade, av Sonic Youth-trummisen Steve Shelley pro- ducerade, debuten och efter- följande skivor, för att skapa sig ett betydligt mer eget och slickt ljudlandskap. De har förvisso kvar spår av det gamla – så klart – men det finns en markant skillnad som man inte kan sätta fingret på.Det är svårt att beskriva vad man hör; i grund och botten är det väl någon sorts indierock, men det är långt ifrån tillräckligt. Det är varierat utan att vara spretigt, bandet sticker då och då iväg helt och hållet från den stadiga grunden och in i elektroniska experiment (Ballad of Lemons), två minuter grötig metal (Mother) eller en finstämd pianopoplåt (For the Damaged). Vad är det som gör det så bra då? Är det Kazu Makinos säregna röst, de superstadiga, fillösa trummorna, leken med taktarter och skalor eller de svävande gitarrerna? Det är helt enkelt upp till lyssnaren att bestämma.
Mattias
http://www.mediafire.com/?nx2na7gjczy
SvaraRadera