Den här brittiska supergruppen, bestående av The Clash-basisten Paul Simonon, Blur-sångaren Damon Albarn (som även dyker upp högre på listan), The Verve-gitarristen Simon Tong samt afrobeatens grundare Tony Allen, gör ett imponerande jobb bara genom att inte göra oss besvikna. Man hade ju kunnat befara att till exempel Paul inte direkt är på topp nu för tiden – avdankad om man så vill.Det här albumets hyperurbana londonkänsla märks tydligt och man förflyttas till ett blasé England på samma sätt som man hamnar i den ofta bortglömda göteborgska misären när man slår på Broder Daniel, eller i ett extacyskimrigt Manchester när man blastar Happy Mondays.
Bandet gör även ett superbt jobb med att blanda många olika genrer, och man inser att det faktiskt finns en anledning till att de blev kända från början; de har, trots all centralstimulantia, något mellan öronen. Något annat som gör sig tydligt är bandmedlemmarnas olika referensramar och relationer till musik, och att de lyckas väva samman allt det här till ett härligt lapptäcke av englandsanda.
Gamle Clash-fanet tillika britpop-hataren Friedrich Nietzsche konfunderas av albumet: ”Det är lättare att förlåta en fiende än en vän”.
Mattias & Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar