Fenomenet Håkan Hellströms andra skiva är en väldigt in- tressant företeelse – hela Håkan är ju det. Han var redan innan solokarriären känd i vissa kretsar, som Broder Daniel-medlem och trummis i Honey Is Cool (med Karin Dreijer Anders- son!), och när Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000) kom lyckades han både behålla och utöka sin status som indieikon, samtidigt som han blev fantastiskt folklig.Med Det är så jag säger det blev han ännu mer folklig. Kom igen Lena! kan vara en av de mest omtyckta svenska låtarna under hela årtiondet. Och snubben lyckades fortfarande behålla sin alternativa status, och lockade fram tårar hos en ny generation poppare, som missat nittiotalet men njöt livshatande av Det är så jag säger det och Cruel Town.
Själv missade jag den här svängen. Jag hade nästan instinktivt av olika anledningar förkastat Håkan Hellström redan från början. Han fanns där i periferin, men intresserade mig inte – till våren 2007, då ett par vänner frågade om jag vill med till Göteborg och se Håkan på Liseberg i september. Jag gav honom en chans, och fastnade direkt.
Så jag lyssnade på Håkan ett tag, ganska mycket faktiskt. Han var ett frekvent inslag på alla fester, jag såg honom igen på Siesta! 2008 och på Mejeriet i Lund förra vintern, jag övade upp min gitarrskicklighet otroligt till hans musik och tvingade in Kom igen Lena!-solot i mina fingrar. Sedan dog det. Förmodligen på grund av att jag kände mig töntig som lyssnade på honom. Jag tänkte inte ens ha med honom på listan.
Så en kväll gick jag en promenad och lyssnade på det här albumet, och det gick upp för mig att jag inte kunde lura mig själv längre. Jag upptäckte influenser som jag tidigare bara hört talas om skulle finnas där – klezmer, The Smiths, The Clash. Håkan Hellström är och förblir en stor del av mig och av hela pop-Sverige.
”Aldrig [...] har så många haft så få att tacka för så mycket”, var Winston Churchills spontana reaktion.
Mattias
Jag hoppas ju innerligt att någon annan Håkan-skiva kommer högre upp på listan för annars är det ju direkt pinsamt. Är det nollnolltalets bästa skivor eller nollnolltalets mest överskattade skivor som listas? Känn ingen sorg är ju bättre, mer nyskapande och coolare på alla olika sätt som finns.
SvaraRaderaAv någon anledning har jag alltid gillat den här mer. Kanske för att jag inte var med från början och upplevde Känn ingen sorg-magin. Dessutom har vi kört på principen att inte räkna in originalitet i bedömningen så länge det inte är så extremt att det faktiskt påverkar upplevelsen.
SvaraRaderaMen att falla för denna jävla dexysambasmörja är ju bara fail!
SvaraRadera