Den här skivan förändrade mitt liv. Det var i början av gymnasiet och jag ändrade gradvis allt från musiksmak till klädstil. Jag ville se ut som Patrick Wolf, jag ville bara lyssna på Patrick Wolf, jag ville ligga med Patrick Wolf. Jag ville VARA Patrick Wolf.Nu för tiden har besattheten lagt sig, men jag kan fortfarande inte tröttna på mannens musik (förutom 2009 års The Bachelor – nollnolltalets största besvikelse). Jag vet inte hur mycket det är nostalgi och sentimentalitet, eller att skivan faktiskt är så bra, men den här skivan har så många bra låtar att man knappt tror det.
Overture, skivans första spår, med stråkarrangemang som man inte tidigare sett hos Patrick. Helt ny instrumentering över huvud taget, men samtidigt är det så jävla säkert. Lägg därtill fantastisk text och melodi och succén (i min värld) är ett faktum.
Bluebells där Patrick återigen testar nya kombinationer av instrument och ljud. Ukulele, piano i låga register, electro, harpa och new wave-aktiga trummor kanske låter spretigt, men herr Wolf får det helt enkelt att funka. Och som vanligt, underbara popmelodier.
Magpie, en låt som bryter av den annars väldigt tjockt producerade ljudbilden, består av bara piano, ett par fiolspår och sång. Det är en enkel men oerhört vacker text, och Patrick ackompanjeras av Marianne Faithfulls speciella röst.
Augustine, fortfarande den låt i världen jag lyssnat på flest gånger. Popmusik gör sig helt enkelt bäst i tretakt.
The Stars, också den helt unik. Låten bärs upp av ett synthigt klock- eller xylofonljud eller liknande tillsammans med ganska hårda electrobeats. Samt så klart fioler och utsökt text och melodi.
En anonym man bekände färg: ”Det som gäller är att ersätta parlamentet med ett ödleterrarium”.
Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar