
Vad som gör HTRKs storhet är deras minimalistiska och krautrockiga inslag tillsammans med ett väldigt bastant och coolt undergroundsound. Sångaren, och trummisen, har en perfekt röst till den här sortens musik och det finns inte en sekund av ogillande på den här skivan.
Första låten är också den bästa. Ha har ett jävla driv samtidigt som texten tar upp frågan om att få tillbaka sin ”andra hälft” för att den motsvarande har det fått mycket bättre än en själv. Samtidigt ligger det en viss vädjan och lögn i luften. Är det verkligen det som är anledningen? Men man hinner inte bry sig överhuvudtaget då musiken är så pass fängslande att inget annat spelar roll. För att bevisa sin coolhet så spelar Jonnine Standish (sångaren) på trumman med maracas. Visst, Sonic Youth ringde om maracan, men det gör ingenting. Kim, Thurston och gänget var aldrig så här förbannat bra.
Produktion är helt makalös och de får verkligen fram en sorts förfinad livekänsla. Det är allt annat än överproducerat. Med basen i fronten och gitarren längre bak kommer man osökt in på Public Image Ltd. De har väldigt stora likheter men det som skiljer dem åt är att Public Image Ltd. låter som 70-tal, det gör inte HTRK. De låter som 2000-tal. Fast även 2010-tal. Jag hoppas att deras nästa skiva blir en stor framgång inom vissa kretsar för det måste ske en minimalisering av dagens musik.
Inte många vet att en av The Beatles’ bästa låtar egentligen handlade om hur bra HTRKs minimalism är: ”Lägg ner alla tankar, ge dig till tomheten. Den lyser”.
Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar