
För är det något som den här skivan gör så är det just att den håller. Den håller för regn och rusk, för lera och snusk, för solsken och strand, den håller för en fil. kand. Men som vanligt är man snabb att säga vilka låtar som MÅSTE lyssnas in – vare sig du vill eller inte. Dessa är titelspåret (och motiveringen lyder: med ett perfekt sound lyckas han återskapa en känsla av total insikt om hur livet är runt fyrtio och hur det kommer vara framöver, och man vaggas in i känslan av att det inte är så farligt att åldras), The Ocean (med sitt enastående stråkarrangemang som för en fram och tillbaka som ett vindflöje är det här en av de perfektaste låtarna som har skrivits någonsin!) och…
Det här går inte! Det måste sägas att det inte går att välja några låtar framför de andra, för fantastiskt nog älskar jag varenda jävla låt på den här plattan. Jag vet inte om jag håller på att bli gammal, men jag kan inte annat än älska det otroligt välarbetade, perfekta men inte särskilt orginella soundet. Men som vanligt så kompenserar de gnistrande pärlorna av musik för den bristande pionjärsandan. På samma sätt som man kan bli imponerad av Domkyrkan i Lund utan att vara religiös, kan man bli fångad av storheten i Richard Hawleys hantverk trots att nyskapande vanligtvis är viktigt för en. För min respekt för hans musik och genialitet är på intet sätt mindre än för till exempel Franz Kafkas verk, ska jag vara ärlig så gör Richard Hawley samma sak mycket bättre än Kafka själv (tänker speciellt på Slottet och Den sanningssökande hunden, som absolut är värda att dis-respecta). Richard Hawleys musik kommer för alltid besitta den varmaste delen av mitt hjärta. Coles Corner kommer ligga där tillsammans med Imperiets Synd, The Cures Pornography och mina egna drömmar.
Björn Ranelid tycker att skivan är överskattad: ”Väger inte mer än drömmen i en fjäril”

Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar