Det som väckte mitt intresse för Richard Hawley var framförallt hans historia i 90-tals-indie-gudarna Pulp (förövrigt ett av mina absoluta favoritband), men ack vad jag blev förvånad när jag inte någonstans, inte ens i en enda låt på skivan, skymtade indie i detta excellenta album. Först slår det mig att Hawley har en av de bekvämaste rösterna någonsin, sen slår det mig att musiken är av det mest behagliga jag hört på länge, att texterna är av det mest utsökta slag och att country kan vara bra! För det är fruktansvärt gubbigt, killen närmar ju sig 45 år (han är typ 43 (den magiska åldrarna)), vilket brukar leda till en viss övermognad när det gäller låtsnickeri, och det märks klart och tydligt från första låten. Coles Corner (skivan) inleds med Coles Corner (låten) där det första man hör är ett par perfekt producerade stråkar. Och man fastnar direkt. Men det är svårsmält. Först vill man inte erkänna för sig själv att man lyssnar på gubbmusik, sen så märker man att man återkommer gång på gång till denna låtklase och börjar ifrågasätta sin musiksmak. Du börjar ljuga för dina föräldrar om att du ABSOLUT inte gillar country samtidigt som du smyger in i ditt rum sent på natten och nästan gråter till dessa mäktigt orkestrerade mästerverk. Tillslut så kommer du ut ur garderoben och är tvungen att skämma ut dig inför dina vänner som skrattar åt din musiksmak. Men du bryr dig inte, du har ju Richard Hawley! Så du fortsätter med huvudet högt och hittar en ny sida av dig själv. En sida som håller.För är det något som den här skivan gör så är det just att den håller. Den håller för regn och rusk, för lera och snusk, för solsken och strand, den håller för en fil. kand. Men som vanligt är man snabb att säga vilka låtar som MÅSTE lyssnas in – vare sig du vill eller inte. Dessa är titelspåret (och motiveringen lyder: med ett perfekt sound lyckas han återskapa en känsla av total insikt om hur livet är runt fyrtio och hur det kommer vara framöver, och man vaggas in i känslan av att det inte är så farligt att åldras), The Ocean (med sitt enastående stråkarrangemang som för en fram och tillbaka som ett vindflöje är det här en av de perfektaste låtarna som har skrivits någonsin!) och…
Det här går inte! Det måste sägas att det inte går att välja några låtar framför de andra, för fantastiskt nog älskar jag varenda jävla låt på den här plattan. Jag vet inte om jag håller på att bli gammal, men jag kan inte annat än älska det otroligt välarbetade, perfekta men inte särskilt orginella soundet. Men som vanligt så kompenserar de gnistrande pärlorna av musik för den bristande pionjärsandan. På samma sätt som man kan bli imponerad av Domkyrkan i Lund utan att vara religiös, kan man bli fångad av storheten i Richard Hawleys hantverk trots att nyskapande vanligtvis är viktigt för en. För min respekt för hans musik och genialitet är på intet sätt mindre än för till exempel Franz Kafkas verk, ska jag vara ärlig så gör Richard Hawley samma sak mycket bättre än Kafka själv (tänker speciellt på Slottet och Den sanningssökande hunden, som absolut är värda att dis-respecta). Richard Hawleys musik kommer för alltid besitta den varmaste delen av mitt hjärta. Coles Corner kommer ligga där tillsammans med Imperiets Synd, The Cures Pornography och mina egna drömmar.
Björn Ranelid tycker att skivan är överskattad: ”Väger inte mer än drömmen i en fjäril”
Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar