9. Takk... - Sigur Rós (2005)

Det här är ett band som skiljer sig från alla andra. Om man tittar på LastFMs liknande artister-lista hittar man mest band som är där för att de på olika sätt ingår i fenomenet Sigur Rós: Jónsi & Alex (bandets huvud-sångare med pojkvän), Amiina (som skriver och spelar Sigur Rós’ stråkarrangemang) och Sigur Rós’ samarbete med Hilmar Örn Hilmarsson. Detta trots att bandet egentligen har väldigt uppenbara influenser. Det de sysslar med kan oftast beskrivas som ambient, shoegaze eller något på skalan mellan dessa två. Men det resulterar inte i klassisk dream pop (som ju skulle kunna definieras som blandningen av just ambient och shoegaze), inte heller varken i Brian Enos Music for Airports eller My Bloody Valentines Loveless. Man hör jättestora likheter till dessa två, men samtidigt är det totalt väsenskilt.

Denna isländska kvartett har trots att de bara varit mer allmänt kända i några år, och fortfarande är högst aktiva, uppnått en närmast legendarisk status. Varför är så klart svårt att sätta fingret på, men jag har ett par idéer. Det kan bero på att deras musik, trots att huvudinfluenserna ju är två relativt obskyra genrer, är ganska lättillgänglig – i alla fall sedan Takk.... Ett exempel på detta är att sedan jag gav denna platta till min mor i julklapp lyssnar hon på den nästan varje dag; ett annat är att jag på rak arm inte känner någon som har gett Sigur Rós en chans men inte tycker om dem. Det som jag tror har fått bandet att gå från denna allmäna uppskattning till nivån de är på nu är deras framställning av sig själva. Med en scenshow som får en känsla av enhet tack vare att mycket designats av Jónsis pojkvän och som skulle kunna få ett granitblock att spritta av eufori – gigantiska, färgglada ballonger, konfetti och hela köret, utan att bli fånigt –, verkligt överjordiska klimax och nästan lika överjordiska lugna partier går det inte att uppleva bandet som ett gäng vanliga människor som när som skulle kunna försvinna och glömmas bort. Måhända har även det faktum att Jónsi nästan alltid sjunger på sitt påhittade språk hoppländska (och annars på isländska vilket inte många fler förstår) varit ett steg från vardagligheten och mot den redan nämnda legenden.

Takk... är en skiva som i sanning rör sig från klarhet till klarhet. Vad som än händer står man förbluffad över briljansen med vilken det genomförs. Albumet inleds med eteriska Glósóli, som förutom basdrivet påminner mycket om múms musik. Den avslutas med ett ganska långt och hårt crescendo, som är så bra och förlösande att man önskar att det höll på i många minuter till. Därpå följer bandets i särklass mest framgångsrika låt, Hoppípolla, som bygger på en barnsligt vacker pianomelodi som byggs upp med slött stadiga trummor, vibrafon och ett svulstigt stråkarrangemang. Með Bloðnasir är – i likhet med de två tidigare nämnda låtarna plus ett gäng andra – skivans bästa. De stökiga trummor som för tankarna till Boards of Canadas orgasmiska Dayvan Cowboy följs sedan av malletinstrumentsdrivna Sé Last. Denna kan sägas vara lugnet före stormen inför ömsom atmosfäriskt undersköna ömsom kaotiskt gitarrmalande Saeglópur. Vi får sedan höra berg- och dalbaneartade storverket Milanó, trumdrivna Gong, själslugnande Andvari, Saeglópur-lika Svo Hljótt och till sist ambientkonstverket Heysátan som avrundning på vad som om ett antal år kommer ses som Sigur Rós’ höjdpunkt. En blandning av något allmängiltigt vackert och höjder så tunga att de får en att tro att man kan flyga.

Ian Curtis tyckte bättre om de lugna bitarna: ”Det går fortare, rör sig fortare nu, slingrar sig ur greppet”.

Mattias