Det här är syskonen Dreijers debutalbum, om någon inte visste det. Och som bekant har de gjort mycket både före och efter – nu senast operan Tomorrow in a Year. Innan The Knife sysslade Karin med framför allt bandet Honey is Cool. Efter The Knife har Karin fått mycket upp- märksamhet för sitt soloprojekt Fever Ray och Olof DJ:ar under artistnamnet Coolof.Syskonen plockar ihop väldigt många influenser, blandar och får ut en liten nittiotalskaka. Så mycket rave-musik och tidig techno (framförallt från Detroit) i samma färgglada förpackning. Självklart är det så mycket mer än Orbital som ligger i smeten, men det kommer ta alldeles för mycket tid och plats för att skriva ner. Men den här skivan är inte en lång rad av stölder. Dess origanalitet ligger i den stora mångfalden av stilar och uttryckssätt som sätts ihop på ett helt eget sätt och med egen genial kreativitet. Ingen låt är den andra lik.
Första singeln, N.Y. Hotel – den enda från The Knife – har en video som förstärker intrycket av en tyst och tom värld. Trots att texten i alla fall vid första anblick verkar vara en ganska banal sådan om kärlek blir låten när man kombinerar text, musik och video till något mycket mer mångbottnat som lätt tolkas som ett desperat sista rop om förändring.
Karin Dreijer Anderssons röst är väldigt karaktäristisk och vissa jämför hennes röst med Björks. Visst kan det finnas likheter, framför allt i karaktären, men att som vissa anklaga Karin för plagiat är bara dumt.
Den här plattan är väldigt annorlunda från duons senare prestationer, och du kanske undrar vilken som är bäst av Deep Cuts och The Knife. Tycker man om bra musik och dålig musik samtidigt så kanske det är en svår fråga. Inte annars.
Telefonkatalogen är dock inte så picky: ”Vad som helst, var som helst, när som helst”.
Mattias & Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar