4. The Campfire Headphase - Boards of Canada (2005)

Vår första kontakt med Boards of Canada gick obemärkt förbi, och det är vi garanterat inte ensamma om. I den nästan kultförklarade animerade kortfilmsserien Salad Fingers består det atmosfäriskt kusliga soundtracket uteslutande av ett 38 sekunder långt Boards of Canada-spår vid namn Beware the Friendly Stranger (som återfinns på 2002 års Geogaddi). Låten, om den nu kan kallas låt, består av ett knastrigt bakgrundsljud samt en spöklik melodislinga med bara vaga aningar av taktart, och har utan tvekan bidragit till att ta David Firths suggestiva internetklassiker dit den är idag.

Boards of Canada består av de skotska bröderna Mike Sandison och Marcus Eoin. De lär ha börjat experimentera med musik redan i tioårsåldern, och sex år senare bildade de Boards of Canada. Det skulle dock dröja till 1995 innan de släppte sin första fullängdare, Twoism, men denna räknas inte som debutalbumet. Det gör däremot (1998), ett helt magiskt album som egentligen är deras bästa släpp. Men Boards of Canada har en extremt hög lägstanivå, vilket kan förklaras av deras syn på musikskrivande som något man gör för att leva upp till sin egen bild av perfektion. Många andra artister har ju inte alls denna inställning: till exempel nästan alla rockmusiker lever en inställning som kan illustreras med ett påhittat citat i stil med ”ja, vi har ju fått en hit nu, men det och det och det och det bandet är jävligt mycket bättre så egentligen försöker vi vara som dem”. Boards of Canada har ingen auktoritet på sitt område, såsom Kraftwerk finns inom synthen och The Sonics inom garagerocken. De spelar i en annan division.

Soundet som Boards of Canada förfogar över är som ett nästan oöverskådligt kaleidoskop av kreativitet, originella idéer och blandade influenser. En återkommande del i duons musik är de karaktäristiska beatsen. De ingår mer eller mindre i varje låt på över en minut och kan beskrivas som drum ’n’ bass i slow motion, med en mängd drag från alla denna stils subgenrer, framför allt breakbeat. Den atmosfäriska biten är fruktansvärt komplicerad. Med en hel hög olika ljud som avlöser varandra i raskt tempo blir man aldrig uttråkad. Lite som en sprudlande, idékastande Jean Michel Jarres. Men det är framförallt kombinationen av beatdriven musik och det lugna atmosfäriska som smälter ihop till en deg av njutning. Lägger man till samplingar av olika slag, som talade dialoger och naturljud, så får man fram en hypnotisk kompott på de gudfruktigaste frukterna.

Det som dock skiljer den här skivan från BoCs andra skivor är den flitiga andvändningen av gitarr. Detta alltid så överanvända instrument fungerar här som ett perfekt komplement till deras annars helt elektroniska varumärke.
Det där speciella spåret som man måste ge lite extra uppmärksamhet är Dayvan Cowboy. Introt är förmodligen det mest analoga Boards of Canada producerat, med (en i och för sig ganska effektdränkt) elgitarr och en tamburin som framträdande ljud. På detta sätt byggs låten upp vad som skulle kunna bli ett mäktigt crescendo, men istället bryts det av och en annan gitarr kommer in – väldigt effektfullt men ändå normalt spelad – och låten byggs upp återigen. Helt plötsligt trycken någon in ett trumsoloaktigt beat som passar helt jävla fucking-underbart-herregud-kuken-i-helvete-vad-det-här-är-magiskt bra.

Kung Karl XVI Gustav om de ekonomiska problem han upplevde när han uppfostrade Boards of Canada: ”De äter mycket, det bara är så”.

Mattias & Robert