Här har vi svensk, naiv, pubertal och tragisk pop när den är på top. My Darling YOU! har en fanskara som är spridd över hela världen, och jag hade den första Face- book-fangruppen! MDY har ångest över det mesta här i livet, ifall det enda som livet går ut på: kärlek och alkohol. Trots att det är tämligen vanliga ämnen så skapar de en skörhet som inte har skådats sen Stina Nordenstams The World Is Saved.Det som gör MDY så bra är framförallt deras känsla för musik och text och dess täta relation. Med deras enkla lyrics och simpla musik skapar de en äkthet som ingen betvivlar. Produktionen är så pass undermålig att man tror att vem som helst kan göra detta. Men jag tror att ingen kan. För samtidigt som en mellanstadieelev kan förstå texterna, och vem som helst kan göra musiken, kan ingen få till den perfekta längden, den perfekta dynamiken och föra fram den grundläggande basic popen. Alla låtar har perfekt lägngd, man hinner aldrig tröttna på en låt.
Det finns en hel del alltför bra låtar för inte älska på den här skivan. Den syntpopiga Please Don’t Talk To Me I Fall In Love So Easily sammanfattar känslan av att ha blivit sårad och trampad på allt för många gånger. Att känna rädslan för att ännu en gång bli förälskad utan att det leder någonstans. Samtidigt ligger det en uppstudsighet och rebelliskhet i den här alltför igenkänbara och personliga hyllning till ett tillstånd som MDY antagligen upplevt lite för mycket. Men det stannar inte här. För alla låtar på den här skivan är värda att älska på lastfm. Som den kontinentala Hungry & Alone med sitt svängiga beat. Den låten står ut ganska mycket från resten, då MDY har en tendens till att ha simpla trummor med cymbaler som är så dåligt producerade att man inte vet var de börjar eller slutar. Men det skapar bara en slags autenticitet som är svår att fånga. Man vet att de inte är perfektionistiska eller rika. För allt är så taffligt framkallat att man lätt tror att det är gjort i ett sovrum. Men estetiken kring My Darling YOU! är såpass välarbetad att allting de gör automatiskt blir väldigt bra. Det här är faktiskt en av de bästa skivor som kommit, någonsin, från Sverige.
Kodjo Akolor svarar med egna högstadieanekdoter: ”I högstadiet brukade min kompis ta en snus på rasterna och så mådde han illa och så spydde han och så skrattade vi gott HAHAHAHAHAHAHA!”
Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar