
Som alltid när äldre herar har en lång karriär så tar navelskåderiet vid och man börjar ana att en nostalgisk skiva ska dyka upp. Och visst gör Stortån som så många förr och börjar till och med skivan med den väldigt dylanska Brev till 10:e våningen. Han gör det dock lika jävla bra som under den sena Imperiet-tiden. Han är eftertänksam och gubbig, han nödrimmar (som vanligt), vägrar att använda fler ackord än fyra men gnäller mycket mer än vanligt. Allt detta skapar förunderligt nog en väldigt bra skiva.
Pelle Ossler gör som vanligt sitt med fantastiskt gitarrspel som aldrig är mer än lagom – gitarrunkeri är ju så tröttsamt. Det är monotona gitarrkomp, och som alltid är musiken inte alls särskilt avancerad. Det är nog en vana som sitter i från Ebba Grön-tidens av naturen antiekvilibristiska punk.
Thåström har alltid lyckats vara Sveriges störste. Han var den överlägset störste inom punken med Ebba Grön, han var den störste inom 80-talspop (och new wave och post-punk) med Imperiet, han är nog Sveriges ende kände intrustrial-artist, och han är utan tvekan den störste inom den sortens mogen rock som han gör just nu. Han är helt enkelt Sveriges ende rockstjärna.
Göran Persson är glad att vi på Ought to be Adored klargjorde vissa saker: ”En del har undrat”.
Mattias & Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar