Okej, tredje gången gillt som jag säger det. Det här är den artistiska höjdpunkten. I Andrew Birds fall nästan ännu tydligare än med CocoRosie och Blonde Redhead, och då är ändå två av mannens andra skivor med på listan. Det här är helt enkelt ett album som innehåller en hel massa bra låtar.I ordning: skivan börjar med Fiery Crash, en bra men något ordinär poprocklåt, som följs av Imitosis, en nyinspelning av I från Weather Systems från 2003. På den följer en låt med en av världens mest catchy refränger: Plasticities. Den är en konstig blandning av Birds patenterade fiolsamplingar i hypnotiska verser, och en väldigt markerad och poppig refräng med distad gitarr och allt. Hur som helst kommer efter ännu en småtråkig poprocklåt Andrew Birds magnum opus, tillika titelspåret för skivan: Armchairs. En sju minuter lång låt som nästan omärkligt (eftersom det är så sanslöst välskrivet) växlar mellan akustisk gitarr på gränsen till tystnad och förlösande partier av pianohamrande, monoton fiol, cymbalskrammel och både ton- och decibellmässigt hög sång, som plötsligt upplöses i intet för att sedan långsamt bygga upp ett nytt crescendo. Efter detta kommer ännu en förlösade gitarrlåt, Darkmatter, som karaktäriseras av ett berg- och dalbaneartat bytande av styrka. Vi går vidare, förbi Simple X, som utmärker sig från allt annat Bird har presterat, med orgeldriv och ett stökigt beat, och The Supine, en minutlång lekstuga för fiolharmoniska utsvävningar, innan vi stöter på Scythian Empires. Denna bygger på ett klassiskt folkmusikaliskt plockkomp på gitarren som minner om Bob Dylan och Simon & Garfunkel, tillsammans med pizzicatofioler och pumpande elbas. Därefter rör vi oss vidare till Armchair Apocryphas näst bästa spår: Spare-Ohs, vars största styrka banalt nog ligger i hur oerhört snyggt det är i refrängen med kombinationen av en väldigt fin melodi och en tydlig andrastämma som tillsammans skapar väldigt tillfredsställande harmonier. Skivan avslutas med Yawny at the Apocalypse, som i princip är en ambientlåt baserad på vad som låter som en rad olika stråkinstrument – det är lite svårt att avgöra.
På det stora hela är det en oerhört genomtänkt med originellt akademiska texter och väldigt hög nivå på själva kompositionerna. En hel massa finurliga finesser, ordlekar och musikaliska skojerier står också att finna för den som orkar leta. Armchair Apocrypha var den enda rimliga fortsättningen om man utgår från Andrew Bird’s Bowl of Fire och de tidigare soloskivorna, en svårslagen topp, men även om 2009 års Noble Beast var en bra bit ifrån denna nivå kan man inte riktigt utesluta att det om något år kommer en skiva som brädar även detta mästerverk. Sådan är Andrew Birds natur.
Miles Davis blev förargad över Andrew Birds framgångar: ”Jag har förändrat musiken fyra eller fem gånger. Vad har du gjort för betydelsefullt, annat än att vara vit?”
Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar