7. Wind in the Wires - Patrick Wolf (2005)

Ja, nu är det alltså tredje gången gillt som Patrick Wolf är med på listan. Jag har antar att jag redan givit en bild av honom, speciellt för den som hört en låt eller två, så nu återstår alltså att förklara varför denna hans andra full- längdare är den bästa. Det är i sanning ingen lätt uppgift.

Som jag redan skrivit om verkar Patrick ha gjort stilbytena till en imagemässig nisch. På senaste skivan var det någon BDSM-aktig, på skivan innan det var det cirkus, eufori och pastellfärger, och Wind in the Wires präglades av en ganska mörk känsla som förde tankarna till film noir och konstfotografi. Personligen tycker jag att detta är det snyggaste av de olika, och Wind in the Wires-singelns omslag är nog Patricks allra mest tilltalande. Och här ligger en styrka som bara uppnås av vissa artister – de som tar på sig enorma ambitioner men lyckas bära upp dem – där estetiken och musiken blir ett och slutar vara ett album med vissa drag av någon viss stil på omslagen (om ens det) för att istället gå upp i ett fenomen. The Knife gjorde det med Silent Shout, The Jesus and Mary Chain gjorde det med Psychocandy och David Bowie gjorde det under Ziggy Stardust-eran, precis som denne unge londontrubadur alltid har gjort. Hur som helst speglas verkligen soundet i detta utseendemässiga frosseri. Musiken är avskalad och mörk, folkaktig och kompromisslös.

Wind in the Wires inleds med en av Patricks absolut starkaste prestationer hittills: The Libertine, som med en omedelbar text och ett discoaktigt (men akustiskt) beat skiljer sig från mycket annat han skapat. Inte genom instrumentering eller ljudbild, utan genom själva låtens uppbyggnad. Väldigt poppigt, men samtidigt inte alls. Vi matas därpå med idel fantastiska spår: pianoballaden Teignmouth som faktiskt är väldigt mycket klassisk pianoballad fast med en märkbar Wolf-signatur; Wind in the Wires som rullar på hypnotiskt med trummor som håller sig till ett stadigt grundkomp, elbas på pumpa åttondelar-uppdrag, gitarr som gör samma sak och paino som bara lägger ackorden på fjärdedelarna; The Railway House skapar en bild av en på samma gång förlorad som framtida apatisk värld; och listan bara pågår. Låtar som Tristan, This Weather och The Ghost Song är värda helhjärtade hyllningar som det helt enkelt inte finns plats för här.

Något som dock måste beröras lite till är den värld jag nämnde att man anar i The Railway House. Det hänger i högsta grad ihop med hela estetiken. Som många andra skivor skapar Wind in the Wires en egen liten värld, men istället för att göra som ambientartister och göra det med ljudet gör Patrick det med förvisso till viss del soundet, men framför allt detta i kombination med texterna, melodierna och utseendet. Texter om en inlåst libertin, förlorad grace och oväder, videor som utspelar sig på karga öar eller övergivna hus och allmänt dystra färger (både bildligt och bokstavligt talat) gör det klart att Patrick Wolf upplever sig instängd i en värld som är fel på så många sätt att man knappt orkar göra motstånd längre.

Jonas Hallberg om Patrick Wolfs litterära talang: ”Shakespeare kan gå och lägga sig – go to bed”.


Mattias