När Fever Ray mottog priset för årets dans på P3 Guldgalan var Karin Dreijer Andersson såklart inte där personligen. Hon hade skickat en kvinna med alldeles för långa dreads i nacken och en röd burka-aktig utstyrsel istället. Med en ansiktsmask som såg ut som smält hud tog represantanten emot priset, under mystiska stönanden. Det här är väldigt typiskt för Karin. I Fever Ray-projektet har hon tagit mystiken som fanns runt Silent Shout och tagit den i en annan riktning. Hon har gjort något helt nytt vad gäller live-framställning, där Karin själv är sminkad enligt den klassiska bilden av ett spöke, gammeldags lampor som blinkar stillsamt i takt med musiken och en lasershow som skulle få en rejvare att komma. Dessa detaljer gör att även när konserten framförs på en tältscen på en festival får man känslan av att man befinner sig på en mysigt intim klubbspelning. Lasrarna skapar en illusion av ett lite för lågt tak – på ett bra sätt. Även kompbandet är en del av inredningen, med scenkläder och kroppsspråk som hämtade från en paradoxalt lugn mardröm i perfekt samklang med musiken.Soundet tar på många sätt vid där The Knife slutade (borträknat Tomorrow, In A Year). Det sägs att medan Olof Dreijer ville gå vidare med att utforska ljudrymder och sampla sydamerikansk flora och fauna ville Karin skriva poplåtar. För det är vad det är, om än i en oortodoxt förvrängd version. Låtarna på Fever Ray kan beskrivas som Deep Cuts-låtar genom ett Silent Shout-filter, fast med ett till synes aldrig sinande förråd av spännande influenser. Karin själv har nämnt indierockpionjärerna Pavement och drone-genren som stark inspiration, men man hör även att hon utan vidare petat in en rejäl dos afrikansk folkmusik.
Bakgrunden till Fever Ray var enligt intervjuerna med Karin en lång rad mer eller mindre deprimerande ämnen. Hon har sagt sig vara intresserad av kroppen, och att hon har ett växande intresse för kvinnokroppen och synen på denna. Även på Silent Shout var kvinnosynen ett vanligt tema – en barnafödande maskin som ska befinna sig i bakgrunden. En föga originell iakttagelse, men icke desto mindre ett ständigt aktuellt ämne som inte direkt får en på bättre humör. Hon berättar också om en jobbig tid efter sin andra dotters födelse.
Skivan drar igång med ett uppenbart dronigt sorl. Det är första singeln, If I Had A Heart, vi hör. Den lunkar framåt som ett stort, saktmodigt däggdjur som inte vet exakt vart det ska, men är helt säker på att det är rätt väg. Därefter kommer When I Grow Up, skivans andra singel. En rolig detalj är när Karin sjunger om en boomerang, varpå det kommer ett ljud som är som detta kastvapen skulle vara om det var ett ljud. Töntigt, javisst, men det är uppfriskande att hon mitt i allt mörker gör något så lekfullt och (medvetet eller inte) kitschigt.
Mao Zedong i förnekelsestadiet över Fever Rays storhet: ”Den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint”.
Mattias & Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar