Barndomsvännerna James La- velle och Tim Goldsworthy bildade detta brittiska trip- hopband 1994. Det sket sig två år senare, för att ett år efter detta återskapas, då med DJ Shadow. De släppte debutalbumet Psyence Fiction – fortfarande idag deras största framgång – där bl. a. Thom Yorke (Radiohead) och Richard Ashcroft (The Verve) medverkade, innan de splittrades igen. Under det nya milleniets första år återförenades de med James Lavelle och Richard File vid spakarna och började spåna på nya grejer. Resultatet presenteras här; pompös trip-hop genom en Primal Screamsk Vanishing Pointgenerator.Även på det här albumet stöter vi på celebert 90-talsklingande gästnamn. Mest känd är nog The Stone Roses-sångaren Ian Brown, som sjunger på Reign. Även samma bands gamle basist (tillika nuvarande Primal Scream-medlemmen) Mani Mounfield samt Massive Attacks Robert Del Naja har hjälpt till.
Dessa gästarbeten är långt ifrån överraskande med tanke på hur det låter. I grova drag är Never, Never, Land som en blandning av Primal Screams Vanishing Point och Massive Attacks Mezzanine. Detta kanske låter lite nedvärderande, att beskriva förra årtiondets 14:e bästa skiva som en simpel blandning av två äldre plattor. Så är dock inte fallet. Även om likheterna kan verka stora blir skillnaderna väldigt viktiga och tydliga ju mer man lyssnar. Till exempel Panic Attack, där gruppen har samplat Joy Divisions klassiska She’s Lost Control, låter som ingenting annat. Även skivans avslutningslåt, Inside skiljer sig mycket från albumets helhetssound. På den har gruppen även lyckats med konststycket att väva in fyrtaktsbeatet från tidigare nämnda Joy Divisions New Dawn Fades i en tretaktslåt. Med andra ord hör man här tydligt närvaron av DJ Shadows samplingsbaserade produktionsteknik.
Listförfattaren Robert uttalar sig om relationen mellan tretakt och fyrtakt: ”Same shit, different names”.
Mattias & Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar