Hur uttalar man múm egentligen? Därom tvista de lärde. Enligt engelska Wikipedia, som ju bru- kar ha helt okej trovärdighet, ska man uttala det ”mu:m”, eller med engelsk låtsasfonetik ”moom”. Dock finns ingen källa på detta. Saker kompliceras av att bandets hemsida oerhört bestämt med- delar att det uttalas ”miooy- yuujm”. Skojar de? Är de bara dåliga pedagoger? Eller är isländska ett språk för älvor, alver och andra fantasiväsen? Vi kommer nog aldrig få veta.
Hur som helst bildades múm år 1997, samma år som Black Sabbath ÄNTLIGEN återförenades en gång till, av Gunnar Örn Tynes och Örvar Þóreyjarson Smárason. Efter det har de haft en massa olika medlemmar som kommit och gått.
Likheterna med nästa skiva på listan, Takk..., är tydliga, trots att múm och Sigur Rós egentligen rör sig i helt olika genrer. På samma sätt är arvet från Björk uppenbart (även om hon är aningen närmare múm rent musikaliskt). Det är som om det finns en speciellt isländsk ljudbild. En ljudbild som, när man tänker på det, har mycket klara kopplingar till öns klimat och natur. På många sätt är det kargt och ensligt, men samtidigt omfamnas man av Loksins Erum Við Engins eteriska ljudlandskap som av en varm islandskofta. Man inbillar sig nästan att dessa instrumentala miljöer, de isländska exteriörerna och livet på Island hänger ihop i ett slags gejserbadande harmoni, en känsla som reproduceras i videon till Grasi Vaxin Göng (eller Green Grass of Tunnel på den engelska versionen). Vilket förmodligen inte alls stämmer, med tanke på att många islänningar verkar tycka att det där med skatepunk och fantastiskt brutal sälslakt är coola grejor.
Det är ganska svårt att genrebestämma múm. Man hör väldigt lätt spår av triphop och drum ’n’ bass, men i ett övergripande perspektiv är det inte alls i de områdena múm rör sig. Man måste snarare titta på artister som Cocteau Twins och framför allt de gamla krautrockarna i Cluster. Samt så klart Brian Eno, Kraftwerk och Harmonia. Trots att dessa är självklara influenser för alla artister som håller på med elektronisk eller över huvud taget experimentell musik skapar múm en genreblandning vars like aldrig tidigare skådats.
Tyvärr måste man se att múm sedan Loksins Erum Við Engin blivit sämre och sämre. Först kom Summer Make Good, som är ungefär som Loksins Erum Við Engin, men med mer pop och mindre ambient. Denna utveckling fortsatte på nästa skiva, Go Go Smear the Poison Ivy och i och med det senaste alstret, Sing Along To Songs You Don’t Know är förflackningen fullbordad. Brian Eno är helt ute ur spelet och titelspåret Sing Along är en jobbig röra av fåniga popmelodier. Detta förstörde till och med spelningen i Malmö i höstas – men tänk den som fick se múm på Loksins Erum Við Engin-turnén.
Flera gånger omnämnde Bobby Gillespie sjöng en gång om múms sätt att skapa musik: ”You can have it how you want it”
Mattias & Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar