När jag fixade deras första singel hade jag ingen aning om att de skulle bli stora. Det var Crystalised med en cover som B-sida. Jag tyckte att det var sjukt bra, killen har en skitskön röst, och deras växelverkan mellan instrumenten var något helt nytt. De hade skapat något av väldigt många influenser vilket är en enorm prestation – det brukar bli allt annat än bra när det är för många soppingredienser på en enda kock – och slutresultatet var väldigt bra. Jag satt och längtade efter deras debut. Självklart, enligt lagen om alltings jävlighet, fick jag reda på att de hade släppt den via Metro som berättade att bandet var väldigt hajpat. Så jävla typiskt. Nu visste jag att en massa hipsters skulle börja lyssna på det, och i slutändan så skulle det bli pinsamt att lyssna på dem.
Jag bestämde mig för att skaffa mig skivan och var förbered på att få mina förhoppningar grusade. Men jag blev glatt överraskad. De hade fått in ännu mer poporienterade strömningar vilket gjorde det mer lättillgängligt samtidigt som man uppskattar det både mindre och mer. Mindre eftersom det blir mer slätstruket, mer för att det blir jävligt bra!
Intro är ett fint stycke som kör igång hela skivan (man kan inte lägga den någon annanstans än på första spåret då den har ett väldigt särskilt namn). Med distinkta r’n’b-trummor och en catchy instrumentering blir det som sagt en jävligt bra början. Sen att nästa låt är mycket bättre är skitsamma. Man är redan inne så alla låtar blir så jävla bra. Egentligen kan jag inte överhuvudtaget säga vilken som är bäst eller sämst. Alla är så lika och olika.
Men det är fortfarande Crystalised som väcker minnen. Från tiden då man för första gången var väldigt tidig med något. Det är inte så ofta den händer men när man väl gör det så är man lite mallig. Jag hittade Delphic innan BBC!!!
August Malmström och Esaias Tegnér om The xx’ influensers omfång: ”Tre mil sträckte sig kring den gårdens ägor”.
Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar