Nine Inch Nails har hållit igång jävligt länge. Deras kritiker-hyllade debut kom 1989, men då var de långa vägar från ett sound som jag skulle kunna uppskatta. Med alldeles för dåliga och patetiska texter. Trent Reznor (världens töntigaste namn?) självdistans hade mått bra av lite reducering. Men senare börja han krypa mot ett mer listinriktat sound tills allt kulminerade i megasinglarna Closer och Hurt. Men sedan gjorde han en av historiens största musikaliska kovändningar. Han spelade in ett experimentalt ambientalbum som släpptes utan skivbolag och fanns att ladda ner gratis på NIИs hemsida, året efter Radioheads släpptes digtalt. Dessa album har jämförts en hel del vilket är väldigt oförtjänt. Medan In RainbowsIn Rainbows inte var jättebra, var Ghosts I-IV just det.Att få in så här många stilar är kanske inte så svårt när albumet innehåller endast improvisationer, men när man sedan gör ett ordentligt och sjukt bra album av det så börjar det bli otroligt. Med sina 36 låtar så blir det precis perfekt att lyssna igenom när man inte har något annat att göra. Sedan märker man att man skippar saker som måste göras, bara för att lyssna på det här albumet. Du kommer aldrig ihåg vilken låt som är vilken (förutom första spåret som man sätter på först, sedan blandar man spåren så att man aldrig vet vad som kommer), och man hoppas på den bästa genreröran som alltid verkar infinna sig. För samtidigt som det är ambient så är det även industrial, blues, techno, rock, pop, etno eller bara dark ambient. Dark ambient är ett bra ord för att slippa förvirra sig i dimman av stilar.
Men vad är det som gör det bra? Som vanligt är det svårt att sätta fingret på. Är det den svindlande tanken på att allt är perfekt in i minsta detalj? Eller är det Trent som blivit vuxen och för jävla bra? Antagligen både och.
Det är skönt när en människa växer ifrån rader som: ”I hurt myself today, to see if I’d still feel”
Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar