Filmmusik. Det är nog det bästa ordet för Goldfrapps debut som seglar mellan djup klassisk orkestrering (som självklart frambringats av allt annat än akustiska instrument) och säregen elektronica. Det filmiska ligger i hennes väldigt James Bondiga röst och det breda ljudlandskapet. Det är lite lätt magiskt att lyssna på men ännu mer magiskt att ha i bakgrunden. I återutgåvan av albumet presenteras ävenlåten U.K. Girls (Physical) som med ett electroclashigt beat för upp refrängen ”I wanna get physical” lite högre än den var innan.Sångaren (Alison Goldfrapp – som även var med och producerade tillsammans med låtskrivaren Will Gregory) har det perfekta röstomfånget och röstläget. Allt blir lite rökig pub kring hennes röst. Magin i stråkarna har inte skådats sen Randy Newmans Sail Away, och visslingen i Lovely Head överträffar nästan alla andra visslingar. Inte för att jag kommer på så många, men ändå. Goldfrapp var även med på Tricky’s skiva Maxinquaye, och skulle senare börja göra mer trip-hopig musik under det här namnet. Checka inte in det. Det är inte mycket som är bra. De har även släppt nytt så sent som i år och jag blev fruktansvärt besviken. De hade börjat med 80-tals kitsch precis som varenda jävel som någonsin har tänkt på att skriva musik. Varför vill ALLA flörta med 80-talet? Jag är så jävla trött på syntar! Jag sitter lite och hoppas på en kazoo-revival, det hade varit lite mer spännande med indiemänniskor som diggade Hendrix’ Crosstown Traffic än med The Human League och Pet Shop Boys. Ge mig något spännande. Allt är så tomt nu på 2010-talet. Vart är vi på väg?
Att Goldfrapp skulle sälja sig var ganska uppenbart men jag förlåter dem. För har man skrivit en sådan här skiva så är det fritt fram att göra vad som helst! Ge mig en värld så får du leva i dekadens.
David Bowie mörkar att han någonsin haft något att göra med Goldfrapp: ”Inget, inget kan hålla oss ihop”.
Robert
Jag har hört att Arvika-festivalen planerar att bli en kazoo-festival om det går dåligt i år...
SvaraRadera