De har fått epitetet “the loudest band in New York”. De är bandet som drar shoegazeprinciperna till sin spets, och på vägen dit trycker de in en rejäl dos industrirock. Resultatet är mer eller mindre överväldigande, och det här visar sig vara en skiva som står ut under decenniet. Den tar ett steg bort från det slickt krispiga soundet som varit lite för vanligt de senaste tio åren. Detta beror antingen på en väldigt skicklig produktion, eller frånvaron därav. Oavsett vilket får man ofta känslan av att det är ett livealbum – en känsla som den groteska mängden reverb bara förstärker.Missing You är skivans första och bästa spår. Den har en gitarrslinga med rötter i urgoth, oljud från tidiga The Jesus and Mary Chain och ett trumkomp som skulle ge vilken elitidrottare som helst träningsvärk i högerbenet. Den näst bästa låten, To Fix the Gash in Your Head, har dock ett ännu svårare trumkomp. Turligt nog för Jay Space spelas det av en trummaskin, vilket är ett väldigt intressant grepp; att i denna genre köra med trummor som snarare påminner om New Orders Blue Monday än Bobby Gillespies nihilistiska bankande på JAMC-klassikern Never Understand. Det här spåret skiljer sig även på andra sätt från resten av detta debutalbum, genom att ha mycket högre nivå av industriljud. Låten är fylld av olika ljud som låter som om någon försöker skära i stål med en rostig vinkelslip samtidigt som personen stryper en katt samt lär sig spela fiol. Eller som om någon korsat Ryoji Ikeda med Throbbing Gristle.
Ett konstigt faktum är att A Place to Bury Strangers vid upprepade tillfällen har agerat förband åt hipster-psych-popbandet MGMT. Ännu konstigare är att den här listans ene författare var där i Köpenhamn som sällskap åt en kompis, men skulle inte gå på konserten. Er berättare började dock i ett översocialt ögonblick prata med en främling som visade sig vara A Place to Bury Strangers frontman, Oliver Ackermann, en trevlig man som fixade in yours truly plus övrigt sällskap på gästlistan. Sensmoralen är att man ska hänga med på saker, och alltid prata med obekanta män, även om de spelar i dekadenta rockband.
Franz Kafka har också sett A Place to Bury Strangers live: ”Han satt och skrevade vitt med benen och smällde med tåspetsarna i golvet”.
Mattias & Robert
Jag snubblade in på denna sida för en månad sedan och kollade upp några av banden jag inte tidigare hört talas om. däribland detta. Vill bara passa på att tacka för tipset, då A Place to Bury Strangers är helt jävla fantastiska! Inte dåligt att lyckas klämma in influenser från tidiga The Cure tillsammans med Jesus & MC, My Bloody Valentine och Slowdive - och samtidigt låta helt egna. Underbart!
SvaraRadera