Nu säger jag något som jag garanterat kommer säga om ett par album högre upp på listan också, men CocoRosie har hittat sig själva. Le Maison de mon Rêve var en gnutta enformig: samma, förvisso ganska briljanta, kort spelades hela tiden, och Noah’s Ark hade ungefär samma problem och hade dessutom bara små förändringar i soundet från debutskivan. Dessutom hade Noah’s Ark helt enkelt en sämre samling låtar.Så här i efterhand kan man dock se den skivan som en mellanlandning på väg till detta fantastiska album. Vi finner på The Adventures of Ghosthorse and Stillborn ett helt gäng magnifika låtar – på det individuella planet alltså. Den som framträder mest är Werewolf, som i sig själv faktiskt har gått över gränsen från folkpop till triphop, även om den i ljuset av skivans och diskografins helhet fortfarande har ett tydligt skimmer av naivistisk ”new weird America”-folkmusiksaktig indiepop. (Vad är förresten grejen med att två av mina favoritartister håller på med en framtoning som hämtad från en varg-som-ylar-mot-månentröja? Varför kommer de undan med ockultflörtande tönterier?)
Hur som helst är nästan alla låtar riktigt bra. Vissa är helt enkelt feta popkonstverk, sådana låtar som man får lust att smälla på utan något sammanhang och bara lyssna på en gång: Rainbowarriors, Promise, Animals, Raphael och så klart Werewolf. Resten av låtarna är kanske inte lika starka i sin ensamhet, men skivan hade inte funkat utan dem. Hypnotiska Bloody Twins och spoken word-minnande Girl and the Geese är oumbärliga för skivan ur en konstnärlig synpunkt.
På det stora hela är CocoRosie en ypperlig duo som gör något helt unikt. Att göra något som Japan, där systrarna Casady blandar pop, folk, reggae, ambient, lo-fi, dub och opera under samma fem minuter, är otroligt modigt och samtidigt lagom lättlyssnat (vilket en del nyskapande musik ju misslyckas med).
Alan Vega gillar inte friheten man ger dagens ungdom: ”Amerika, Amerika, det dödar sina ungdomar”.
Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar