Förmodligen nollnolltalets mest nyskapande popskiva. Denne då 19-årige londonbos debutskiva saknar helt motstycke. Han blandar olika genrer på ett sällan skådat, och än mer sällan väl utfört, sätt. Man skulle kunna sammanfatta det som folktronica, även om det egentligen drar mycket mer åt electro än electronica – folkctro? Eller kanske den vanligare termen electrofolk. Det är hur som helst mycket mer bokstavligt tolkad folktronica än vissa andra som etiketterats med genren: det är fiol (Patrick är skolad konsertviolinist), dragspel, akustisk gitarr, ukulele, kontrabas – folkmusik – som sedan bryts av brutala electrobeats och mörka synthljud.Först fastnar man för de mest elektroniska och dansanta låtarna, jag tänker framför allt på Bloodbeat och A Boy Like Me. Förvisso underbart förlösande poplåtar, men om sanningen ska fram är de till syvende och sist inte alls skivans starkaste punkter. Det är istället, som brukligt, de mer svåråtkomliga och annorlunda spåren som imponerar mest. Om man ska välja ut en är det nog den tionde låten, Paris, som är bäst. Den är precis så som jag beskrev Patrick Wolfs allmäna electrofolk tidigare. Vissa andra av liknande karaktär håller också en enormt hög nivå, till exempel To the Lighthouse, The Childcatcher samt titelspåret Lycanthropy. Parallellt med dessa ligger långsammare och mer akustiska spår som Pigeon Song, London, Peter Pan, Wolf Song och den storartade slutsymfonin som är Epilogue.
Patrick Wolf är verkligen ensam i sitt slag. Framför allt själva musiken är så nydanande att man trillar av stolen, men även estetiken är annorlunda. Dels verkar han ha en ovanlig inställning till utseende, och byter stil helt och hållet – kläder, hårfärg, allt – mellan varje album, dels verkar det enda han håller fast vid vara något som vanligtvis inte anses vara något eftersträvansvärt: en ohämmad pretentiositet i kombination med smålökig varulvsromantik. Men så klart kommer han undan med det, kanske för att han gör det helt utan att tveka, och hoppar mellan att i ena stunden klä sig som en blandning av 1800-talsproletariat och fantasyprotegé, till att i nästa modella för Burberry som om det vore den enda logiska vägen att gå.
Gunnar Sträng uttalade sig metaforiskt om Lycanthropy: ”Det finns de som urgerar en limitering av bostadsbyggandet. Det ska de ge fan i”.
Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar